Valborgsmässoafton är på väg och vårvindar friska biter i skinnet. Att byta till sommarkappa är inte att tänka på. Om man inte är sjutton. För sjuttioplussare gäller rattmuff. Över hela kroppen. Så gå nu inte och bli snorig på födelsedagen Ers Majestät.
Vårtecknen är blyga i år. Det är bara några få som vågar sig fram. Några få dumdristiga, men ack så välkomna. En nyckelpiga. En humla. Ett par flugor som vinglar omkring med darriga ben och lågt blodtryck efter vinterns koma. Sädesärlan som vippar runt på gräsplätten där vintern motvilligt dragit sig tillbaka.
Sädesärlorna var fler förr. Än så länge har jag bara sett en enda. Vad har hänt denna lilla trevlighet? I och för sig förstår jag mycket väl att dom inte är så många. Resvägen är både lång och farlig. Att någon överhuvudtaget tar sig fram är mer än beundransvärt. Önskar att jag bara hade en snutt av fåglars mod och orienteringsförmåga. Att kunna flyga själv vore inte heller så dumt. Nu när bensinen är så dyr och miljön så skitig.
Den lilla som struttar omkring hemma hos mig har ganska säkert flugit från Nilens delta i Egypten, svenska sädesärlornas favoritplats under vintern, läser jag i tidningen Land.
Den ser litet mallig ut och det med all rätt. Hon, det är säkert en hon, är utsedd av evolutionen att föra släktet vidare. Stark, modig och litet övermodig (kanske ändå en kille, kända för att gärna överskatta sin förmåga).
Förhoppningsvis är dom två, en kille och en tjej, annars blir det inga nya små ärlor. Risken är att Herr och Fru Sädesärla svälter ihjäl. Det finns ju inga insekter denna kalla vår och maskarna sitter fast i tjälen. Funderar på att bära ut de stapplande flugorna till fågelbordet. Känns inte helt najs.
Ett annat vårtecken är att distriktets harpalt byter päls från kritvit till brun. Det är bara det att det tar litet tid innan övergången är fullbordad och det gör haren till ett lätt byte för jägare och fåglar med ruskigt stora klor och glupsk aptit.
Det är som med Nato, tänker jag filosofiskt. Tiden mellan ansökan om medlemskap och fullvärdigt medlemskap gör oss sårbara för fiender med stora klor och glupsk aptit, säger de tvehågsna. Ikke da, säger Stoltenberg och både USA och Storbritannien lovar vaka över oss. Vad nu det är värt. Boris Johnsons prognos som fortsatt premiärminister är dålig, Biden kan knappt stå på benen (se flugorna med lågt blodtryck) och Trump vässar klorna.
Och hur som helst, vem skyddar haren?