“Ät vad du vill och gå dig smal på fyra veckor” lyder rubriken. Blaj. Jag har beviset. Mig själv. Vore detta sant skulle jag vara en vandrande pinne, ty jag är med hund och den ska läsa av distriktet tre gånger per dag. Distriktet är stort och för att besvara alla meddelanden som lämnats längs vägrenen genomsöker vi sju till tio kilometer. Per dag!
Detta har pågått sedan 1989 då familjens första hund skuttade in i mitt liv. Har jag blivit smal av detta? Icke. Här är mer utveckling än avveckling. Ändå kör vi med den bästa sortens träning, intervallträning. Pinkstopp, sprätta iväg posten och sedan gas i botten till nästa postlåda fem meter bort. Kronisk hälseneinflammation är vad gåendet tillfört. Viktminskningen har uteblivit.
Och vet ni, det är jag glad för. Numera. Sedan augusti.Ungefär. Det var då jag råkade få ögonen på vetenskapliga artiklar om fördelarna med några extra kilon för folk över sjuttio. Läkaren och forskaren Maria Burman, Umeå universitetssjukhus har djupdykt i vikten av vikt när man blir äldre. Var rädd om dina kilon, uppmanar hon och backas upp av Tommy Cederholm, världsexpert på äldre och näring. Bantning är katastrofalt för äldre, predikar han och jag klappar om mullet som omgärdar mitt skelett och ger lugnande besked. Jag ska inte banta bort er.
Särskilt bra att ha är kilona i händelse av sjukdom. Då ligger hullet där som en skyddsvall mot angriparna som vill ta kål på dig och en energidepå där kroppens soldater kan hämta nya krafter. Sjuk eller inte, extrakilona gör helt enkelt att du lever längre. Fem, tio år kan det handla om. Till detta kan läggas fem, tio extra år som hunden ger plus ytterligare de fem, tio år som kan läggas till livslängden hos den som blivit trädgårdsgalen.
Nu är jag uppe i runt hundrafemton år och bör kanske fundera på att avveckla någon av de livsförlängande verksamheterna. Eller lägga till. Det är ju så kul att leva. Dricka mer vatten för att avsalta kroppen, är ett nygammalt råd. Å andra sidan är väl rimmat fläsk extra hållbart. Det rådet åker i papperskorgen.
Extrakilona kunde vara mer demokratiskt fördelade från nordkalotten till sydspetsen, brukade jag tänka. Förr. Nu gläds jag åt det ojämna landskapet. Kilona sitter precis där de gör mest nytta. På låren och rumpan. Tack mamma. Andra i syskonskaran ärvde dina fina anletsdrag, jag fick en livförsäkring.