Nyligen hade jag förmånen att tala med Torsten Hedman. Efter 66 års äktenskap med makan Else-Maj kan paret inte längre kramas eller hålla handen. Möten måste bokas och sker via plexiglas. "Det känns hemskt, att vara åtskilda i livets slutskede" berättade Torsten för mig, en för honom okänd journalist. Och ja, visst är det grymt.
Några månader tidigare så handledde jag uppsatser på universitetet. En av mina studenter hade fått en efterlängtad praktikplats på Rix FM. Men pandemin bröt ut och praktiken i Stockholm ställdes in. Kämpandes med en uppsats som skulle garantera framtidens drömmar blev drömmarna ställda på undantag. "Det var mitt livs chans, och nu är den förstörd". Man vet ju nu inte vad livet har i beredskap, men ja. Åtminstone en chans och en dröm blev för stunden förstörd.
Dag ut och dag in följer vi statistiken som myndigheter och media pumpar ut. Siffror är viktiga och statistik är ett kraftfullt verktyg för att se trender och göra prognoser. Men trots att vi med dess hjälp nu kan följa samhällets sjunkande bana är dessa diagram ändå bara metaforer för de många liv som nu blir satta på undantag. Våra krossade drömmar syns inte där. Vår smärta och ångest finns inte där. Sorgen hos de många äldre som nu skiljs åt och kanske inte hinner ses mer i livet kan inte mätas där. Vi finns helt enkelt inte där. Kurvor över smittfall och staplar av döda ger inte rättvis representation åt dem vars drömmar krossats, vars liv raserats och dem vars ångest nu förmörkar även solbelysta sommarnätter.
Denna del av pandemin hamnar ofta i skymundan. Det finns en logik i att vi inom media jagar de "stora nyheterna". Samhällsviktig information måste prioriteras, och vad gäller berättelser är det ofta de påtagligt tragiska som får plats. Det drar läsningar, det sticker ut. Nyheter är per definition det som avviker från en löst formulerad livsnorm. Men pandemin lämnar ingen oberörd, och mer än något är det vardagliga saker som definierar den tragedi som är covid-19. Att se sin dröm försvinna när en praktikplats ställs in. Att som barn inte kunna träffa sina föräldrar, att som förälder inte kunna träffa sina barn. Att sägas upp från jobbet. Att tvingas stänga sin butik. Tystnaden vid ett ensamt köksbord. Tyngden hos en låst dörr. Att inte kunna hålla handen när man är kär. Det är i statistikens döda vinkel som sorgen breder ut sig. Detta måste vi minnas när någon vill berätta hur de mår.