Valet är över och Sverige står inför ett regeringsskifte. Om detta tänker jag inte orda, var person röstar efter eget förstånd. Vad som däremot slagit mig under denna valrörelse är den genomgående bristen på vision.
Krisretoriken har haglat under de senaste åren. Brottslighet, energikris, vårdkris. Spenderar man några timmar online kan man tro att Sverige befinner sig i krig. Svenskens missnöje har slagit rot. Om att vi lever i ett av världens rikaste och mest välfungerande länder hörs föga, knappt något. Vår materiella levnadsstandard övergår vida allt våra förfäder någonsin drömt om men ska man på tro det som sägs så lever vi i en zombiefilm.
Kriminaliteten, invandringen och energifrågan har varit tongivande frågor under de senaste åren, frågor som främst drivits av högern och SD. Dessa har satt tonen och detta har de andra fått förhålla sig till. Sverige har utmålats som ett krisland styrt av yrkeskriminella. Faktum är att endast en försvinnande liten del av den svenska befolkningen någonsin kommer att utsättas för ett grovt brott. Skola, sjukvård, omsorg, bostad och arbetsmarknad har en betydligt större inverkan på de allra flesta människors liv. Trots detta pratar vi av allt att döma helst om höjda fängelsestraff.
Det är helt sant att vi lever i oroliga tider. Inflationen härjar. Coronapandemins nota gör sig nu påmind och denna ska betalas. I Ukraina rasar kriget som Ryssland fört till Europa. Allt detta har skapat en perfekt storm där ekonomin tar stryk och priserna ökar. Samtidigt är det inte svårt att se möjligheter bortom denna storm.
Europa och Sverige befinner sig vid en historisk och fullt möjlig vändpunkt. Banden till Ryssland ska kapas. En ny era står för dörren. Hundratusentals jobb kan skapas när framtidens industri åter ska byggas i Europa. Nya städer ska resas, befintliga ska byggas ut. Sverige har en låg statsskuld och står starkt rustade för att ta täten. Vi har låg korruption, hög kompetens, gott om plats, rika tillgångar. Varför vill alla prata om kris och katastrof när framtidens Sverige redan väntar på att byggas?
Jag drar mig till minnes en rad av Bruno K Öijer: ”Du kan inte läkas i en värld du aldrig krossat”. Det verkar vara en devis för politiker som vill ragga röster. Frågan är bara varför vanliga svenskar så gärna vill gå dem till mötes. Varför har vi inga visioner? Varför vill vi grina och gnälla när vi kan göra ett handtag och bygga något vackert?