Snön smälter. Det droppar från brotaket. Våren är i antågande. Pandemin är på väg att fasas ut, bli en endemi. Vi kan försiktigt börja planera framtiden igen. Jublet stiger i min 70-plussiga kropp, men kommer inte längre än till magsäcken där alla nerver bor. Det svider.
Ryssland har invaderat Ukraina och den som lägger sig i, hotas med kärnvapen. Egentligen är det inte Ryssland. Angriparen är, sägs det, en ganska ensam man, förskansad i en bunker, livrädd att smittas av covid.
Putin säger att han gått in i Ukraina för att befria folket från en regering bestående av nazister och narkomaner. De ryska soldaterna måtte förvånas över att dessa förtryckta människor beskjuter och flyr sina räddare. Varför kommer dom inte med blommor och champagne? Är vi lurade? Tänk om de med den insikten lägger ner vapnen och sticker hem. Eller hoppar av. Till Ukraina.
Lyssnar på radions P1 där en kvinna berättar om hur polisen i mörker och uppenbar risk att träffas av drönarattacker evakuerat en busslast skräckslagna barn från ett barnhem i Ukraina till säkerhet i Polen. Gråt inte, var inte rädda, ni får det bra, tröstar polisen och säger till sist. Vi har bara en önskan, be för oss och för Ukraina så att ni kan komma tillbaka och bo i vårt fantastiska land. Och jag gråter.
Bilder på rädda gråtande barn, den unge mannen i kamouflagekläder som ligger död i en lastbil, den blodiga sorgsna ukrainska kvinnan som står gråtande och ser sitt hus brinna ner. Varför? Vem kan vara så ond?, undrar hon.
Det kunde vara vi. Våra kvinnor, barn, barnbarn, söner och män, tänker jag och känner förtröstan i att ryska folket inte gillar det som pågår. De vill inte skicka sina unga söner, män och familjefäder i döden för att uppfylla Putins drömmar att bli en manlig Katarina den stora. Protesterna växer på gatorna i Moskva och andra städer. Demonstranterna kastas i fängelse, men nya ansluter sig och till sist, när protesterna mot krig toppas med umbäranden och infrusen lyx på grund av omvärldens starka ekonomiska sanktioner, faller Putin.Tror expertisen. Människors inneboende kampvilja för frihet och demokrati är en underskattad kraft.
Hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland lär också drabba oss. Kanske blir vi varse att uppoffringarna under Coronapandemin bara var en förövning. Vilken lycka då att vi går mot vår och sommar.
En sak till; undrar om Jimmie Åkesson fortfarande inte kan välja mellan Putin och Biden?