Skepp ohoj. Dags igen. Det är sommar och med det årets upplaga av Motor på land och vatten som vittnar om vilket rikt (bland annat) bil- och båtliv som finns in i vår del av världen. Själv har jag för en tid lämnat båtlivet. Ägnar mig mest åt att hålla hundkojan vid liv.
Men jag har haft båt eftersom jag också ville njuta av Piteås fina skärgård. Många har upptäckt den, dock inte politikerna eftersom processen med att göra handfasta satsningar på skärgårdens pärlor går mer än lovligt trögt. Det är mycket snack men lite verkstad.
Min båt var en fiskebåt i furu byggd på Jämtön och som vid något svagt ögonblick försågs med en ful påbyggnad och ett kapell som under min varsamma vård blektes och blåste bort.
Hon hette Anna och köptes under 1980-talet av en pastor. Med det tänkte jag, skulle det följa med mycket välsignelse med farkosten, och nog hade vi en del fridfulla turer i träpråmen, men frågan är om inte änglarna klev av rätt tidigt.
Eller också var de kvar den gången vi tappade ankaret i en storm utanför Alhamn. Det låg inte så väl förtöjt på fören. Jag löste problemet med att ge full gas i medsjö, ett brak, så lossnade fyrkloankaret från botten. Efter en inspektion upptäckes ett gigantiskt hål i fördäcket, men som den optimist jag är tänkte jag att där ska jag ändå göra en ankarlucka.
Till de händelse som bidrar till att ge båtlivet sköna schabloner hör också den dag då motorlådan tog eld vid bryggan i Klubbviken. Jag och min svåger som efter den och andra händelser gav upp allt vad båtliv heter i Piteå, skulle käka lunch. Vi dukade fram de gastronomiska läckerheterna på locket till motorlådan, jag fyllde på spritköket eftersom det vankades varmkorv.
Det skulle jag inte gjort. Vätskan rann genom ett hål i spritköket ned i motorlådan. Väl infettad efter många års drift och få oljebyten, tog naturligtvis eländet eld. En väldig rökpelare steg upp mot himlen bland alla plastkryssare. Men handlingskraftig som jag är åkte efter en snabb avdukning locket till motorlådan i sjön och några hinkar vatten över motorn, så var det fixat.
Eftersom brasan tilldrog sig visst publikt intresse fann vi för gott att smyga upp i skogen vid Klubbviken och inta maten (det som var kvar) på lämpligt avstånd från båtfolket. Och vi valde att segla hemåt senare under natten.
Den länspump som höll skutan flytande levde sitt eget liv. Ibland gick den, ibland inte. Det senare märktes tydligt när det stod en halv meter vatten på durken och jag som resultat av det fick reparera startmotorn.
I det här eposet vill jag passa på att tacka Janne i Öjebyn som gav Anna ny el efter en brand i instrumentbrädan. Och Bengt Viklund vid räddningstjänsten som skickade en brandbil en tidig morgon för att hindra båten från att sjunka för gott. Tack också alla ni på Svinöra som fortsatte att välkomna mig dit trots att jag flera gånger rammade bryggan när backslaget slutade fungera.
Anna avyttrades en blåsig och regnig höstdag till några Skellefteåbor. De drog glatt iväg Jämtöbåten trots att motorn var trögstartad och bottenstocken så rutten att det gick att köra en skruvmejsel genom den. Jag har inte träffat dem sedan dess och jag tror inte att de vill se Annas skeppare igen.
Så nu är jag landkrabba. För det är jag tacksam mot mig själv och jag tror också att omgivningen hyllar att jag mönstrat av.
Nu hoppas jag att ni får trevlig läsning, om bland annat Hans Fjällströms Horisontbåt, om gyrokoptern i Älvsbyn, om Tommy Anderssons spektakulära hundkoja och entusiasterna vid Piteå båtmuseum som byggt en fin fälbåt.
Trevlig sommar!