Att förändra en vana – för en kort stund – är ganska lätt. Men sen sänker det sig ett slags mörker i hjärnan, och den tar gamla beprövade vägar igen.
Ja, bara för säkerhets skull och utan att överhuvudtaget förvarna det minsta! Hur länge exakt ska det ta att få in en ny vana egentligen? För plötsligt står vi tillbaka i det gamla och våra nya fina vanor blev än en gång ett minne blott.
.
Jag som skidåkare vill till exempel kunna åka så fort som möjligt från punkt A till punkt B. För att göra det kan jag inte köra samma träningsupplägg och samma pass år ut och år in. Då får jag med största sannolikhet exakt samma resultat som tidigare år.
Nej, jag måste våga göra annorlunda. Våga testa nytt, trots att risken finns att effekten blir den motsatta!
.
För varje år som jag tränar för ett specifikt mål, ändrar jag på några detaljer för att bli bättre. Söker konstant bättre kvalité på tiden jag lägger ner. Utvärderar hur kroppen känns. Vilar när jag behöver och kan köra utav bara tusan de dagar när kroppen känns alert och när hjärna och hjärta är bästa vänner.
Jag har nämligen lärt mig höra när det pågår meningsskiljaktigheter mellan de tu. För några år sen ignorerade jag dessa signaler. Nu gör jag tvärtom. För mig och min kropp känns det så rätt och som den viktigaste delen i mitt pussel!
.
Genom åren har jag stött på så många olika typer av personer i träningssammanhang. Ivern att träna är det inget fel på. Men många har en gemensam nämnare. Man tränar på exakt samma tider. Man kör samma pass. Samma övningar, samma belastning och ungefär samma längd på passen! Varför då? Jo, för att det är tryggt!
Det är något man kan och känner igen.
Man kanske till och med är så grymt nöjd som det är? Då ska man få fortsätta vara det! Men jag kan ändå inte låta bli att tänka så många resultat som uteblir för att man inte utmanar kroppen.
.
Går du på en anläggning en specifik dag kan du ge dig den på att samma människor kommer att vara där exakt samma tid nästa vecka på samma dag, samma tid eller på samma pass. Upplägget förändras inte. Men åker skidor eller springer i ett halvhögt tempo under ungefär en timme. Det blir liksom mellanmjölk och i längden rätt trist, tänker jag.
Jag jobbar för att få människor att må bättre. Stöttar och inspirerar i första hand. Men mer och mer hamnar jobbet på ett djupare plan än så. Att hjälpa en annan person, kräver att man möter denna där den befinner sig nu. Att man får förståelse för någon annans helhetssituation. Vi tränar ihop ett bra tag, så plötsligt får personen egna vingar att flyga med och vi behöver ses alltmer sällan.
Kanske är det då deras hjärna och hjärta blivit bästa vänner.
.
Åse listar,
mina största utmaningar just nu:
1. Att gå på Great Gig i kväll. Låter kanske knasigt. Det här med stora sammanhang och Åse har liksom slutat rimma, men jag utmanar mig.
2. Att träna långpass på skidor i grått novemberväder och spöregn. Men jobbet ska ibland bara göras.
3. Att chilla när jag kan. Tränar på att ta chansen och vila när jag inte har uppdrag, men det är lätt att sätta sig och jobba. Återhämtning är viktigt!