Någon form av underjordisk verksamhet (snarare spel under snötäcket) har pågått hela vintern. Jag märkte ingenting, men det gjorde hunden och genom att studera hans förehavanden har jag förstått att vad som helst eller ingenting alls, ska uppdagas när vårsolen gjort sitt och trädgården ligger blottad.
Som den indian han är, tassar han omkring på skarsnön och spejar, lägger örat mot skaren, nosar, gräver runt träden. Det är någonting där. Någonting som gnager. Mina Silverpäron är i fara!
Men när nöden är som störst står hjälpen i farstun eller var den nu står. Någonstans i närheten i alla fall. Hjälpen är en vansinnigt snygg fyrfoting. Gnistrande vit päls, svart nos och små kolsvarta pärlor till ögon. Såg den en söndag skutta förbi bakom muren framför huset. En lekatt var det och jag blev alldeles till mig.
Senast jag såg en lekatt var jag åtta år (och det är helljokes länge sen) och jag blev väldigt ledsen, för den var väldigt död. Katta hade lyckats fånga och göra slut på den. Därav oväsendet som fick mig att övervinna mörkrets demoner och ta trappan upp till vindan där buen bodde. Den katta var också en säreget listig och uthållig råttmördare. Nu låg den uträknad i ena hörnan, skulle möjligen resa sig på tio, och lekatten i den andra hörnan, uträknad för gott.
Lekatten som bor i min mur, för det gör den, det har hunden berättat, gör ett bra jobb. Hoppas jag. Får sorken härja fritt har jag varken rosenbuskar, prydnadsaplar, äppelträd eller Silverpäron. Den stora vackra apeln Rubin blev dödligt sårad förra vintern och har sedan dess varit föremål för palliativ vård. En svart sopsäck och silvertejp har fått ersätta den bark sorken karvat i sig. Lyckas behandlingen ska jag söka patent och nominera mig till Nobelpriset i medicin.
Hur kommer det sig då att jag efter tjugosju år fått en lekatt som personal i trädgården? Det beror på att det är ett riktigt sorkår i år, säger de insatta. Okej, men varifrån kommer den. Lekatter växer inte upp ur jorden ej heller ramlar de ner från himlen. Möjligen har den deserterat från Malmö dit lekatter skickats på arbetsläger för att befria staden och eurovisionen från råttinvasion.
Än så är det långt till vår, men sommartid får vi redan på Påskdagen. Jesus kanske inte uppenbarar sig (fast jag önskar att han åtminstone tittade förbi Gaza och Ukraina), men flugorna i fönsterkarmen kommer att sträcka på benen och återuppstå från det döda. Ett under i det lilla.
Glad Påsk!