Undrar hur trögtänkt han tycker att jag är? Det är barnbarnet jag undrar över. Ettåringen. Vi sitter mitt emot varandra vid matbordet. Han i sin barnstol i vit geggatålig plast, snackar oavbrutet, gestikulerar och viftar upphetsat med grötskeden, vars innehåll hamnar på mina glasögon. Han skrattar förtjust.
Han pratar som sagt oavbrutet, kastar huvudet bakåt och gapskrattar för att i nästa stund skärpa tonen och spänna ögonen i mig och jag förstår att det han säger är av vikt och allvar, men inte vad han säger. Stor och förståndig gör jag mitt bästa. Ler där jag tror det passar, säger jaha, nähä, mmm och ojoj (det säger han ofta själv) och fyller i med diverse.
Jag förstår inte vad han säger, han däremot förstår precis vad jag säger och det jag säger som kommentar till hans utläggningar är förmodligen “goddag yxskaft”. Rakt igenom. Han vet vad nästan allting heter och är, var det finns och vad det används till. Han vet, men har inte orden. Än. Dom är på väg. Köar på tungan. Den dag han hittar koden berättar han kanske om sin oro över mitt mentala tillstånd. Över alla korkade svar han fått när han förklarat hur han såg på världen från sin upphöjda plasttron.
Barn sägs ha ett färdigt språk som bara ligger där och väntar. Under tiden lever de på kroppsspråket. Skaka på huvudet i protest är en kompetens som inte behöver läras in, den finns inprogrammerad i varje spermie. En sorts livförsäkring. På alla världens kroppsspråk.
I Danmark är det barnen som inte förstår vad vuxna säger, för dom pratar danska och danska är dessvärre också obegripligt för danska småbarn. Att danskan är så svår att förstå beror på att den innehåller en massa vokaler och halvvokaler och få konsonantljud, förklarar forskare. Dessutom talar danskarna fort, fyrtio procent snabbare än svenskarna (då har vi ändå Filip och Fredrik som aldrig tycks andas, å andra sidan har vi också Kristina Lugn som dämpande faktor),och hoppar över ändelser, binder ihop orden och barnet bara tittar och tänker va fanden betyder “bageallekagerna” (baka alla kakorna).
Sammantaget gör detta att danska barn lär sig prata senare än exempelvis svenska barn, de får också kämpa hårdare med att lära sig läsa och skriva. Först i åttaårsåldern är de ifatt och pratar lika obegripligt som sina föräldrar. Men skaka på huvudet i protest det kan också danska barn från start. Kroppsspråket har inga vokaler, halvvokaler och konsonanter. Tack och lov.