En kvart är inte särskilt lång. Bara femton minuter. Varken mer eller mindre. Precis som med temperaturen kan den dock variera beroende på omständigheterna. Tre grader varmt kan kännas som tre grader kallt om nordan ligger på.
Kvarten jag tänker på var den jag vänligt blev tillsagd att stillsamt fördriva i väntan på att vandra ut i världen, covidvaccinerad med dos två. Den kvarten var låååång. Låg liksom i startgroparna för att rivstarta och ta, om inte världen så åtminstone Coop med storm. Samtidigt kände jag mig privilegierad. Rent av lycklig. Vad betyder en kvart mer eller mindre, när du har hela återstoden av livet framför dig.
Norrbotten tycks rymma ett ansenligt gäng fatalister, levande i tron att det bara är att köra på. Livet är ödesbestämt. “Är det meningen att jag ska bli smittad så blir jag det även om jag låser in mig på toaletten i fyra veckor. Annars inte om jag så struntar i alla förhållningsorder. Så då gör jag det”. Därför tillhör vårt älskade län (nåja klimatet fick gärna vara litet mer spanskt) ledarskiktet på svarta listan över coronasmittade. Ödet står inte på norrbottningarnas sida.
Bortsett från detta kan vi äntligen glädjas åt positiva coronanyheter.
Sverige är inte längre sämst och hemskast. En genomgripande brittisk studie pekar på Sverige och säger att vi kommit lindrigt undan tredje Covid-vågen. Visar med staplar och kurvor att vi klarat oss riktigt bra. Inte lika bra som Norge och Finland, som antagligen tillhör ett annat solsystem, men bättre än många.
Och så det senaste, serverat av TT; Sverige är ett av länderna med flest vaccinerade i hela Europa! Högre än Norge, med sin kompetens, och högre än Danmark, som köpt eget vaccin!
Norge ursäktas med geografiska besvär. Många småbyar och fjordar gör det svårt att nå fram med vaccinet. Då kan man kanske misstänka att också smittan hade svårt att nå fram. Norska strategin fick god hjälp av geografin. Småbyar, fjordar och jävligt långt till kontinenten. Moder Svea kan också glädjas åt sjunkande dödstal. Nästan nere på norsk nivå.
Kvarten i väntan på uttåg i sommarhagen är sedan länge förbi, men rivstarten jag tänkt mig har inte blivit av. Sitter liksom fast i startblocken. Inte bara händerna är tvådda i handsprit, också hjärnan är kemtvättad av Tegnellska “håll avstånd!” Man kan ju stöta på någon fatalist som utmanat ödet en gång för mycket. Därför smyger jag fortfarande i djungelns utkanter.