I dag är en högtidsdag. Funderar på att klä upp mig och toppa med läppstift. Ska få min andra dos vaccin och därmed är min kropp redo att till nittiofem procent möta världen i allmänhet och barnbarnen i synnerhet. Det, kära konfirmander, är bonus i coronatider.
Bonus är ett ord i tiden. Då tänker jag inte på vaccin injicerat i vänsterarmen, jag tänker på kapital injicerat på bankkontot. Volvos ledning har fått över hundra miljoner i bonus för att de varit så duktiga. För att vara så duktiga som de varit fick de över en miljard i coronastöd från Moder Svea och Pappa Staten. Utan dem och de covidvaccinerade marknadskrafterna hade siffrorna inte varit så strålande.
Stödmiljarden gick till den tid då det gick dåligt. Bonusen räknas på en senare tid av året som gick jäkligt bra. Så oherrans fiffigt. Magdalena Andersson ogillar upplägget. Det är skattebetalarnas pengar, säger hon mästrande och vill ha dem tillbaka. Inte då, säger ledningen. Stöd är stöd. Inte lån. Och absolut inte bidrag. Så det så.
Hade Volvocheferna varit ensamma mammor som fått några tusen i bostadsbidrag när det krisade, men sedan tjänat litet mer och fått näsan över vattenytan hade de fått betala tillbaka pengarna. I händelse av senfärdighet, med dröjsmålsränta.
Attendo, skattefinansierat privat omsorgsbolag, har haft det kämpigt under coronapandemin. Handsprit, munskydd och plasthandskar kostar, så Maggan skickade dryga hundra miljoner i stöd. Det räckte inte till vinst, det blev back, däremot till miljoner i bonusar till cheferna. Bonusen kom, otajmat nog, samtidigt med avslöjandet att bolaget ljugit om sin goda äldreomsorg och gett visselblåsaren en varning. Det hon sysslade med kunde kosta henne jobbet.
Det blev litet livat och Attendos vd beslöt att lämna tillbaka sin bonus. Han ville inte framstå som en girigbuk. Litet skam där? I alla fall en klok handling. Flera studier (tidningen Kollega) visar att bonus till toppchefer gör att de tänker mer på sin bonus än på företagets utveckling och överlevnad. Kortsiktighet. Snabba pengar. Stor bonus. Och då kan det gå åt h-vetet. För företaget. Storpotäten har sin fallskärm.
Snart dags för spruta två. Sedan kan jag, i egenskap av covidvaccinerad marknadskraft, gå ut och höja konjunkturen. Näringslivet lär längta efter att 70-plussarna släpps fria med sina ofrivilliga besparingar och uppdämda köpbehov. Tror jag struntar i läppstiftet. Får ta det försiktigt.