I Lukas Moodyssons sjuttiotalsberättelse "Tillsammans" rycker rörläggaren Rolf ut och hjälper pensionären Birger med ett handfat. Birger är väldigt, väldigt ensam. Han har ingen, faktiskt. Och trots att han är ensammast i världen vågar han inte riktigt fråga om Rolf vill bli hans kompis, så Birger har i stället sönder sitt nylagade handfat med flit så att Rolf kan komma tillbaka.
.
Det finns få saker som får det att sticka så hårt i mitt hjärta, som tanken på ensamma Birger. Det är som att jag ser honom lite var som helst och jag hör andra prata om honom.
Alla de olika Birger-personerna som efter att partnern har gått bort eller lämnat, är ensamma kvar. Och vad svårt det är att ta kontakt. Alla har ju trots allt inte ett trasigt handfat.
.
Jag kan tänka mig smärtan av att inte längre vara en del av något självklart. Det som har varit så givet förut, som att julafton firas hos svärföräldrarna, midsommar skålas in på stugan och på torsdagar äts det ärtsoppa. Tänk att det sakta kan uppluckras, eller ryckas bort så plötsligt. Helgdagar, födelsedagar, tisdagar.
Det är vackert att vi kan hitta personer att dela livet med, men också så oerhört sorgligt. Så många av oss låser hela livet till en och samma person, ett och samma sammanhang, och tappar någonting annat på vägen. Någonting som kanske inte hade gjort Birger, eller någon annan, så ensamma till slut.
.
Under tonåren gick det inte en endaste dag utan att jag pratade mina vänner. De visste allt om mig och jag visste allt om dem. Vi var oskiljaktiga, vi gick i samma klasser och tränade i samma fotbollslag, vi ringde varandra före och efter skolan och sov alltid över hos varandra.
På helgerna frågade vi inte om vi skulle hitta på något, vi frågade vad vi skulle hitta på, och jag hade en tandborste i Zaras föräldrars badrum.
.
Men när vi blev lite över tjugo hände någonting. Vi alla träffade en annan person, en partner, som vi flyttade ihop med. Åkte till Ikea med. Köpte toalettpapper, tandkräm, brödrostar och apelsinjuice med. Vi började pensionsspara med den personen, gifta oss med den och skaffa barn med den. En enda person, all in.
.
Ja, det är vackert men också rätt idiotiskt. Tänk att vi i en viss ålder sakta börjar förändra våra liv, till att bli ena delen av ett par. Att det är någonting vi strävar efter, att stadga sig, och vi omvandlas till att bli ”Kims fru” eller ”Malins kille”. Till slut är vi inte ens det, utan vi är bara ett efternamn. Anderssons, vi ska fira jul med Anderssons.
.
Vad puckade vi är, som väljer bort så mycket annat. Jag kan föreställa mig hur svårt det måste vara att inte vara en del av tvåsamheten, medan världen runt omkring är byggd på det. Eller om du aldrig ingick i ett par men har sett alla dina vänner välja en annan, en enda, person att göra allt i livet med i stället för med dig.
.
Därför är jag så tacksam för alla kärleksrelationer som har spruckit hittills och de gånger då har jag hittat tillbaka till mina vänner innan det har varit försent, innan jag blev en Birger och tvingas ha sönder saker mitt hem. Jag är tacksam över att mina vänner fortfarande vill vara med mig efter så pass många år. Så pass många gräl och perioder av tystnader och gånger när jag har valt en pojkvän framför dem. Att de fortfarande vill ha mig, mina vänner.
Är inte det att vara livskamrater och relationer värda att vårda minst lika ömt som en kärleksrelation?
.
Tillsammans slutar med att Birger inte längre är lika ensam. Men han hittar inte en partner, så som så många andra filmer slutar, utan han och Rolf blir vänner på riktigt. Utan ett trasigt handfat.