Jag sitter på kafé och fikar. Jag träffar en bekant. Jag tar i hand när jag hälsar. Det är trevligt. Det känns bra. Konserthusen har öppnat, festerna är tillbaka. Vi planerar evenemang och ser framtiden an. Det är nästan så att vi glömmer, allt är nästan som vanligt. Det senaste året smälter, undan för undan rinner det bort.
Jag får en push-notis från Ekot: ”Hör Coronakommissionens kritik mot Sveriges hantering av pandemin”. Jag ignorerar, struntar i vilket. I dag känns sjukdomen överspelad. Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser som vi samlades vid känns rostiga, förlegade. Gårdagens nyheter, fjolårets trend. Hispiga, nästan lite pinsamma. Framförallt: ointressanta. Var det verkligen så farligt som det kändes då? Här där jag sitter rinner allt av våra vaccinerade kroppar. Döden är inte längre närvarande på detta kafé. Livet har återvänt, på stan finns det liv.
Men.
I veckan passerade Sverige 15 000 döda i covid-19.
Det borde göra mer ont, kännas mer högtidligt. I absoluta tal är det en gräns som har nåtts, så mycket står klart, men ändå känns det ingenting. Coronaåret har gjort oss rationella. Vi har matats med sjukdomsstatistik och dödstal. Incidens och r-tal. Jag följde Johns Hopkins covid-statistik maniskt under ett år. Jag var som en slav under siffror, fixerad vid diagram över sjuka och döda. Sedan slutade jag. Jag minns inte exakt vilken dag men det är längesen nu. Jag får ett ryck, jag loggar in.
Total Deaths: 4 983 000
USA – 743 000 döda, 44 422 under de senaste 28 dagarna.
Ryssland – 231 931 döda, 27 237 under de senaste 28 dagarna.
Brasilien – 607 968 döda, 10 319 under de senaste 28 dagarna.
Så fortsätter det. Jag skrollar och skrollar. Långt, långt där nere finns Sverige. 15 018 döda, 154 under de senaste 28 dagarna. I relation är det inte mycket, syns knappt i de större ländernas siffror över döda. Knappt en droppe i havet i den globala dödsräkningen.
Vi glömmer snabbt, vi människor. Förutom när vi drabbas som hårdast. Då minns vi istället hur snabbt andra glömmer. 15 018 döda. Det motsvarar alla Piteåbor mellan 16-44 år. Eller alla barn i Luleå och Kalix sammanslaget. Eller 65 procent av alla som bor i Piteå stad.
Jag sitter på kafé och för en sekund blir allt tyst. Allt är tomt, alla är borta. Kaffet kallnar där det står. Bara för ett ögonblick står allt still. 15 018 personer lämnar en stor tystnad efter sig när de dör.