De som till äventyrs stöttar lokförarna får räkna med att exempelvis kallas "aningslösa". Det kan tilläggas att de strejkande inte gör det för egen vinning. Den vilda strejken handlar om regionpolitikernas beslut att avskaffa tågvärdarna och ersätta dessa med kameror. Vad man än tycker om vilda strejker så innebär detta en försämring av arbetsmiljön och tryggheten.
Jag var själv nere i Stockholm i början av mars när lokförarna genomförde en första aktion genom att massjukskriva sig. För oss resenärer blev väntan lång på perrongen och visst suckades det, men jag tror att rätt många kände förståelse.
Nu har tågföretaget MTR stämt de strejkande och kräver att de återgår till jobbet samt betalar ett skadestånd på 6 000 kronor per person. Lokförarna kommer sannolikt förlora och regiontrafikrådet Anton Fendert (MP) försäkrar att det från politikens sida inte finns några planer på att backa från beslutet att ersätta tågvärdarna med kameror. Alla fattar nog att det bara handlar om att spara pengar i form av lön till tågvärdarna.
Förbundet Arbetarsolidaritet, som stöttar lokförarna, är betydligt mer kamplystna än fackförbundet Seko som normalt organiserar lokförare. Därmed inte sagt att vilda strejker alltid är svaret, om än vi lever i en tid där klyftorna tillåts öka lavinartat och försämringar/åtstramningar inom många yrkesgrupper snarare är legio än undantag.
I arbetarleden jäser det på många håll. Det handlar ofta om ekonomiska frågor. Inte minst nu när vi lever i en inflationsdriven dyrtid. Många förbund vill hålla sig till "märket" och tänker mer på ekonomin i stort än på kraven från sina medlemmar. Det finns en ansvarsfull logik i den hållningen, men vi kan alla se att återhållsamheten bara gäller för folk på golvet. De höga cheferna, pengamagnaterna och allehanda livsförskingrare håller aldrig igen. De tar mer och mer och mer av kakan.
Men vadan detta om fransoser i början? Ja, där gäller i vart fall inte den så kallade svenska samförståndsandan. Den franska regeringen beslöt att höja den allmänna pensionsåldern från 62 till 64 år.
So what, tänker förstås vi svenskar som tvingas jobba mycket längre än så. Fransmannen gick hur som helst man ur huse och ställde till ett jävla liv på gator och torg.
I Sverige är vi mer fogliga, men jag tror att det finns en gräns för den saken. Solidaritet med lokförarna!