Söndag den 28 juni var en mörk dag i vår moderna europeiska historia. Under samma dag passerade vi gränsen för 10 miljoner konstaterat smittade respektive 500 000 konstaterat avlidna i covid-19. Det är ofantliga siffror. En halv miljon människor har nu fått sätta livet till i denna sjukdom som fått hela nationer att upptäcka sin egen dödlighet på ett sätt vi inte gjort sedan andra världskriget.
Senast jag tog upp dödssiffror i denna kolumn så hade 43 000 gått bort. Då kändes det som vansinnigt många. Tänker man sig dessa avlidna bredvid varandra börjar man kunna uppskatta vilken katastrof det handlar om. Sedan dess har ytterligare 457 000 dött. Långt många fler har fått kämpa för sina liv, i somliga fall med både fysiska och psykiska men som följd. Samtliga sköterskor och läkare vittnar om att detta är en fruktansvärd sjukdom. Det har fallit på vår lott att få uppleva historiska tider. Dessa måste vi också genomlida, och vi måste försöka göra det med en viss form av värdighet.
Vi fungerar olika. Somliga blir rädda och arga. Många ifrågasätter nu högljutt myndigheternas agerande med hänvisning till Sveriges höga dödstal visavi våra nordiska grannar. Detta bör undersökas, men jag håller personligen med Stefan Löfven och Anders Tegnell: Det är i detta läge omöjligt att veta vem som "gjort rätt". Pandemin pågår för fullt, och tvärtemot vad många tycks tro så avtar den inte. Istället ökar den i styrka. Den senaste veckan har vi sett enorma ökningar i smittfall, med upp till 192 000 konstaterat insjuknade globalt per dag. Varje enskilt dödsfall är i sig en tragedi för dem som drabbas, men Sveriges siffror säger ännu ingenting om hur väl vi lyckats rida ut pandemin. Detta är långt ifrån över och än finns inget facit. Det är inte läge att polemisera ännu, och de opportunistiska politiker som nu tar sin chans att tillgodogöra sig billiga politiska poänger bör skämmas.
Andra bland oss verkar ha hunnit bli avtrubbade och ser inga större problem med att kramas på nattklubbar eller att ta med sig barnen till knökfulla stränder. Denna typ av flagrant nonchalans gentemot riskgrupper och anhöriga svider att se. Det här är inte ens nästan över, och vi har inte råd att slappna av. 500 000 människor har dött. Hur många fler som ska räknas till skaran beror på hur vi beter oss. Stränderna kan vänta.