Tänkte skriva en drapa om alla korkade tv-program som görs numera. Men uppgiften blev mig övermäktig. Det finns helt enkelt alldeles för många. Och det finns alltid någon stackare som är beredd att fläka ut sin IQ-befriade personlighet. Det är knappast de vassaste knivarna i lådan som eftersöks till program som Big Brother. Vilka som tittar orkar jag inte ens tänka på.
Hallå, kom igen nu, din gamla tyckarelitist, lite för enkelt va? Som att få slå straffen medan målvakten hämtar vattenflaskan. Dessutom slår det mig som ett hammarslag att jag själv är torsk på en viss kategori program. Matprogram!
Min stora favorit är Per Morberg i "Vad blir det för mat", som för en undanskymd tillvaro i TV4+. Jag är fullkomligt uppslukad av hans slängiga, men skickliga färdigheter i köket. Det är jordnära, köttigt och väldigt frestande mat som tillreds.
Givetvis har jag lagat ett par av Morbergs rätter och även om jag blott och bart är en hyfsad amatör så blev min pasta vongole riktigt lyckad. Jag gillar att stå i köket med ett glas rött inom räckhåll och leka Morberg, Jamie Oliver eller varför inte saligt insomnade Keith Floyd.
Mat är kul och spännande, men så har det inte alltid varit.
Mina första matminnen är förenade med fasa. En period i sexårsåldern var jag i princip matvägrare. Det gick så långt att jag blev undernärd och under några månader tvingades jag ta sprutor för att kompensera den ringa matlusten. Doktor Båge (det stavas nog inte så) delade ut sprutorna.
Inte blev det bättre i skolans matbespisning där benhårda mattanter slafsade upp käket och på den tiden var det inte tal om att lämna mat. Jag har till och med kräkts i bespisningen.
Matlusten kom så småningom tillbaka, men min misstänksamhet mot kryddor, grönsaker och väldigt mycket annat bestod. Och eftersom jag är uppväxt vid världens ände dröjde det innan nymodigheter hittade dit.
Kanske var jag tio när jag åt mina första pommes med ketchup. Det har nog aldrig varit lika gott som den gången.
Första pizzan? Då var jag 17 år och det var en capricciosa. Det dröjde flera år innan jag provade någon annan sort. En form av konservatism, absolut.
En gång blev jag bjuden på middag av en snygg tjej som studerade till psykolog i Umeå. Redan i trappan kände jag dofterna och i dag hade jag garanterat njutit av den vitlöksstinna fisksoppan, men inte då. Mina konservativa smaklökar gjorde bakut och jag kunde inte förmå mig att äta upp. Klart hon blev besviken. Behöver jag tillägga att det inte blev något mellan oss.
Nu är det annorlunda. Jag följer matprogrammen, klipper ut recept i tidningar och lagar efter bästa förmåga spännande och goda maträtter. Dessutom rynkar jag inte automatiskt på näsan inför udda kulinariska rätter, om än jag fortfarande inte är någon stor grönsaksätare. Å andra sidan äter vi vegetariska rätter med jämna mellanrum.
Morberg är och för blir kungen och det händer att Polly gör mig sällskap i tv-soffan. Hon kan vara nog så intresserad och verkar inte hysa agg mot Morberg. Däremot gillar hon inte George Clooney. När han dök upp i rutan i filmen "The American" här om kvällen blev hon mycket upprörd och gjorde skällande utfall mot tv:n. Hustrun var inte riktigt lika avogt inställd.