Är linjen ledig? Tack, då kan också jag få skriva litet om hälsningsceremonier. I min hemby sa de äldre "gu' da och gu' afta". Det skakades hand, negs och bockades. "Hej" var litet för lättsinnigt. Kramar? Nej, gu' bevare oss!
Om jag kommer från medeltiden? Nä, jag kommer från Markbygden där temperaturen på livsglädjen hölls tillbaka av den ständigt närvarande döden. Den som skrattar i dag, gråter i morgon. Vi hade roligt ändå. Vi som ännu inte gått LHS, Livets Hårda Skola.
Här sitter jag i min skyddade verkstad, med pension och hund, och kan inte nog uppskatta tillvaron. Där ute i verkligheten är det ett himla halabalo. Jag sa ju det i min prognos på nyårsafton. Vi lämnade Getens år och gick in i Apans år, mitt år, och då kan vad som helst hända, säger de kinesiska astrologerna.
Se bara. Kriserna avlöser varandra. Flyktingkris, ministerkris, kulturkrockkris, partikris, språkrörskris. Kris, kris, kris. Till det senaste hör den där uteblivna handskakningen. Miljöpartisten och muslimen Yasri Khan som vägrade ta TV4-reportern Ann Tiberg i hand för att det var en hon. Att ta kvinnor i hand stred mot hans lära. Alltför intimt. Inte välbetänkt av den som vill göra politisk karriär i ett feministiskt parti.
Det är inte första gången en utebliven handskakning av religiösa/kulturella skäl utlöst debatt i Sverige. För åtta år sedan hände det sig att de muslimska kvinnliga programledarna på "Halal-tv" vägrade skaka hand med inbjudne Carl Hamilton, då krönikör i Aftonbladet. Han kände sig kränkt, blev förbannad och gick sin väg. Den gången ställde sig kritikerna på de handskakningsvägrandes sida och Hamilton förklarade/försvarade sig i en krönika med rubriken "Är det rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim?" Sympatierna svänger, men i båda fallen sågs kvinnorna som offer.
I Sverige skakar vi hand. Fast inte alltid. Inte när vi hade svininfluensan, som vi inte hade, men fick vaccin som gjorde vissa, helt friska, sjuka för livet i narkolepsi. Reflexmässigt kastade man fram handen mot doktorn som gömde sin hand bakom ryggen och sa "ursäkta att jag inte tar dig i hand, du vet, smittorisken". Så där stod man med sin framsträckta hand som liksom ryckte av fantomsmärtor och inte visste vad den skulle göra av sig.
Kanske skulle vi införa skyltar på allmän plats där "Handskakning" påbjuds medan exempelvis "Handen på hjärtat" och "Kindpussar" är överkorsade. Not allowed. Särskilt kindpussar. Det kan bli hur galet som helst. Den som svänger huvet åt fel håll kan få en kyss mitt på munnen. GPS är att förorda vid besök i kindpussarland. "Sväng höger, sväng vänster, ta två steg bakåt, klart."
Seden att skaka hand som hälsning började troligtvis som ett sätt att visa att man var obeväpnad och inte ville varandra illa. Hade ingenting med intimitet att göra. Om en hälsning fick vara den artighetsgest den är och ingenting annat, skulle vardagslivet vara några problem fattigare.
Hur vore det att göra som barnen, leka Ryska posten? För att avdramatisera. Handtag, famntag, klapp eller kyss? Själv ska jag läsa "179 år av ensamhet", en bok om kvinnoföraktet på Handelshögskolan där makteliten, som styr svenskt näringsliv och mer därtill, fostras och fostrar.