“Det finns tydligen bara ett sätt att förändras nuförtiden”, lyder en rubrik på DN:s ledarsida. Nä du, tänker jag, det finns faktiskt två. Åtminstone för kvinnor. Fyllnadsmassa som ger ankläppar och lösögonfransar långa som markiser – inte bara till fest utan också till vardags. Bakom datorskärmen, bakom skruvdragaren, bakom dammsugaren, vid besök hos tandläkaren. Just där kan vipporna fungera som en nådens mörkläggning i kombination med bedövningssprutan.
Krönikan, underhållande och tankeväckande, skriven av Lisa Magnusson, handlade emellertid inte om förändring med hjälp av ankläppar och lösögonfransar utan genom kraftiga hjärnskakningar. Hon hade sett ett antal filmer och samtliga byggde på att hjälten eller antihjälten slog i huvudet hårt, förlorade medvetandet och vaknade upp med en ny syn, en bättre, på sig själv och omvärlden. Snabbt och enkelt. Pang bara.
“Dödade sin unga fru – kan dömas till fängelse” är en annan rubrik. “Är det verkligen nödvändigt”, säger jag till mig själv med drypande ironi. Vad det handlade om, man ska inte nöja sig med rubriker, var eventuellt fängelse istället för rättspsykiatrisk vård. Den rättsmedicinska undersökningen hade nämligen visat på ett nedslående resultat. Detta var en helt normal man. Här krävs nog mer än en hjärnskakning med åtföljande medvetslöshet.
“Direktören tvingas lämna sitt jobb” lyder en tredje rubrik som väcker intresse. Det är landstingets regiondirektör Veronika Sundström som ska bort. Inte för att det råder någon oenighet mellan styrelse och direktör. Inte för att någon är missnöjd med hennes insatser, hon har varit jätteduktig, men för att nya utmaningar (Sjukvårdspartiet?) väntar, säger regionrådet Kenneth Backgård och ger henne kicken. Jaha. Hur vet han att hon inte klarar dem? Har han också sprungit på någon vägskylt, förlorat medvetandet och vaknat upp med en ny syn på livet? Annars kanske det vore något att testa. Eller säga som det är; ny politik kräver ny direktör.
“Vill inte rucka på reglerna” är rubriken på artikel två om åttaårige Ruben Björklund och sju meter som saknas för att han, liksom kompisarna, ska få skolskjuts till Backgårdsskolan i Norrfjärden. De som inte vill rucka på reglerna är ordföranden i barn- och utbildningsnämnden, socialdemokraten Louise Mörk och skolskjutshandläggaren Lars Lundberg. Det tror jag nog att dom vill. Innerst inne. Systemet verkar inte stabilt. Tänk om det där digitala mätprogrammet spärrades av en igelkott eller nåt på vägen som snodde de där sista sju meterna. Petimeterna. Och när reglerna dessutom kan tolkas godtyckligt beroende på vilka potentater som sitter i Förvaltningsrätten dit beslut kan överklagas. Upptagning per område låter säkrare. Då blir det väl lika för alla, för alla tillhör väl ett område. Om så bara på sju meter. I kvadrat.
Till sist. Det ringde på dörren hos den synskadade mannen som öppnade och samtidigt snubblade på ledarhunden, slog huvudet hårt i golvet, steg omtumlad upp, kastade sig i famnen på en chockad dammsugarförsäljare och ropade “Jag ser! Jag ser! Alldeles sant, ska det vara. Verkligheten är bättre än film.