Det är söndag kväll. Som så många gånger förut flyger jag söderut efter en helg hemma. Natten innan var jag ute till 03. Kände mig som 22 under kvällen men definitivt över 80 på söndag morgon. På Kallax, eller Luleå-airport-någonting, vill jag egentligen ta en vatten men jag vet, att jag måste ta en öl. En stark jävel, minst sex procent. Annars klarar jag det inte.
.
Så fort lampan för säkerhetsbälte släcks beställer jag in vin. Planet skakar och lutar bakåt med nosen lätt uppåt, hur är det ens fysiskt möjligt att vara här uppe, hjärtat rusar och jag tar stora klunkar. Försöker andas i en kvadrat, flyttar mitt finger en sida i taget för varje inandning.
.
Fokusera på någonting, bara någonting! Tar upp datorn, börjar skriva men sluter händerna, räknar till tio i huvudet, så som jag lärde mig under den där meditationskursen. Öppnar händerna, fulla av svett, herregud jag kan spegla mig i handflatorna. Kollar på killen bredvid, märkte han också att vi svängde lite lustigt? Att det tjutande ljudet inte låter som vanligt?
.
Jag vet att rädslan inte är logisk. Jag har också läst psykologi på gymnasiet, jag har också hört allt det där om att det är mer troligt att dö på vägen till flygplatsen än uppe i luften. Det lugnar inte mig, det gör mig bara mer nervös inför att åka bil. Och jag vet, att svenska flygbolag är professionella, trygga och pålitliga (fast ändå, Gottröra 1991).
.
Jag vet, att ångesten kommer från någonting djupare och jag vet, att den söker efter kanaler att komma ut genom. En dödsmaskin i luften är en väldigt enkel kanal att välja. Så jag vet, att jag antagligen behöver gå i terapi.
.
Men ändå drar jag mig för det. Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska gå tillväga. Rätta mig om jag fel, men jag har för mig att jag antingen måste ha mycket pengar eller mycket tid. Tid att ringa till min hälsocentral. Vänta på att de ska ringa upp. Boka en tid hos en allmänläkare. Gå till allmänläkaren under den tid som finns ledig, som förmodligen är mitt under arbetsdagen. Få en remiss. Vänta på att få en tid hos terapeuten.
Få en tid som jag mer eller mindre måste godta, för att jag har åtminstone, äntligen, fått en tid. Eller så betalar jag över tusen kronor i timmen. En gång i veckan i, vad, ett år?
.
Skakade inte planet lite extra nu? Varför blinkar lampan för säkerhetsbälte två gånger, vi ska ju inte landa än? Vinet är slut, trots att det smakade saft med för hög alkoholhalt. Jag tänker, att det inte får vara det sista jag någonsin kommer att dricka.
.
Och jag tänker på alla människor som lider varje dag och inte bara i luften. Som har svårt att gå till skolan eller jobbet, som inte kan kliva upp på morgonen.
Om jag, som jobbar och går på AW och skrattar och har det bra i övrigt, om jag tycker att det är så oerhört svårt att få hjälp – hur känner då de personerna, som verkligen behöver ta sig tiden eller betala de höga fakturorna? Hur känner personerna för vilka varje dag är en flygresa?
.
Hur kan vi låta det vara en klassfråga? En fråga om vem som har lyxen att ha pengar eller väldigt mycket tid och driv? Hur kan vi låta terapi vara något den enskilda individen måste ansvara för, när du knappt kan ta dig upp på morgonen?
Varför är det inte som ett tandläkarbesök – skattefinansierat fram till att du är 19, sedan bara ett abonnemang bort. Där har ni en idé, regeringen! Varsågod, ta den. Den är, till skillnad från terapi, helt gratis.
.
När vi landar är jag helt slut. Bakis kanske. Fullständigt yr efter all kvadratandning, som om jag har blåst ballonger hela resan. Den här texten är klar och jag borde vara nöjd, lättad, full av liv! Men i stället är jag bara förbannad.