Det är populärt att skriva öppna brev till sina döttrar. Inte sällan är det mer eller mindre kända pappor som skriver att de har fått nya perspektiv på samhället genom sina döttrar, att de har börjat se på livet som just tjej och att de har blivit feminister genom deras döttrars blotta existens. Det är lite pinsamt att det ska krävas att deras barn ska tilldelas könet ”tjej” för att de ska kunna se, eller åtminstone intressera sig för, könsmaktsordningen. Men framför allt är det sorgligt. Inte minst hade man kanske kunnat kräva mer av dem, lite tidigare, eftersom många av dessa pappor ju har, eller har haft, mammor.
. .
Jag vet inte om jag vill ha barn. Ibland kan ett sug efter ett Earlybird-filtrerat soffmys med kaffekopp och bebishull ta plats i mig. Och ibland kan jag föreställa mig min sambos ögon på en bebis och bli så där egoistiskt längtansfull. Men det är bara ibland, under bra dagar. Alla andra dagar är jag absolut livrädd.
. .
Tänk, om jag föder ett barn som blir insvept i en blå filt. ”Grattis, det blev en pojke”-banderoller och presenter med lite mörkare kläder. Den tysta och ständiga frågan om alla vuxna runt omkring mig hade använt andra ord om mitt barn, om det hade tilldelats en rosa filt. Om även jag hade skiftat ordförråd.
. .
Tänk, att tillsammans med sitt mjuka, sköra, försvarslösa barn behöva gå till delen av leksaksaffären som säger: Var snabb. Var stark. Var galen i sport. Kör fort. Kriga. Skada. Blod. Död. Och att behöva oroa sig över att barnet blir retat, om jag väljer den andra delen.
. .
Tänk, om barnet gillar klänningar och vill låna mina. Tänk, om alla runt omkring skrattar och säger att det är en fas, eller om de blir så väldigt brydda om det inte är det. Eller tänk, om barnet ställer mig mot sin pappa och ser ner på allt som kan förknippas med mig: hårfärgning, smink, hålla in-kläder.
. .
Faller vissa egenskaper bort, de som vi planterar i de rosa filtarna? Vilken person måste mitt barn vara, för att passa in?
. .
Jag var ju med. Jag stod bredvid och såg när allt ändrades. Hur de ändrade sättet de pratade om sina mammor på. Hur ”din mamma”-skämten växte, blev grövre, normaliserades. Jag hörde när pojkarna i min närhet började kalla sina mammor för ”morsan”.
. .
Jag har läst statistiken över självmord. Så många pojkar, som aldrig ens har uppsökt skolkuratorn, gått till ungdomsmottagningen, ringt till sjukhuset. Inte pratat med sina vänner, ingenting. De bara försvann från oss, av egen vilja.
. .
Jag har sett tv-reklamerna, hur de med näbbar och klor gör varenda produkt till den tuffaste du kan köpa. De mörka färgerna, rösten, musiken och orden. Reklamer som indirekt säger, att produkter måste pyntas hårda och känslolösa för att människor som har blivit män ska kunna köpa dem. Den fula synen på män, den hemska synen på det motsatta.
. .
Att föra ett blåfiltsklätt barn in i ett rättsväsende, som säger att män inte kan förstå om en kvinna sover eller inte, om hon lekte en sexlek med honom eller inte, om hon sa nej eller ja. En värld där vi grupperar in i minsta detalj och försöker att hålla grupperna isär i syn, tankar, ord och uppfostran.
. .
Jag vill inte gå med strömmen, för jag tror att den kan vara direkt hotande mot mitt barn. Men jag vågar kanske inte gå emot den.
. .
Jag vill inte att barnet, som till slut blev en han, inte ska se sin egen del i samhället förrän han själv får en dotter, eller att han för alltid ska leva i blindo. Jag vill aldrig någonsin bli ”morsan”.