Första semesterdagen: Givetvis öser regnet ner och man känner sig allt annat än sommarledig. Benen är blekare än någonsin (och dessutom täckta av 20-talet myggbett). Det är lite småkallt ute, murrigt, nästan som höst.
Det är då jag får den lysande idén: Är det inte nu det är dags att bleka håret? Då kommer man mer in i "sommarfeelingen" och solbrännan, tja, den får kommer eftersom (om den någonsin kommer) Det är lite si och så med solbränna med mina tornedalsgener.
Inne i badrummet står ett paket blekning, det ska tilläggas att den stått där ett tag, kan vara något år kanske, eller mer? Hm, tja, men hur som helst: Fram med instruktionen och engagera maken (som fortfarande är lite funktionshindrad) med att hjälpa till att få in blandningen i håret.
45 minuter senare man man se resultatet: Shit, det blev inte bra! Det blev....gult!
"Men det blir ju fint till påsk" menar maken lite skämtsamt.
"Hade inte den där förpackningen gått ut för länge sedan" menar storkillen och syftar på "bäst före datumet".
Jag morrar bara lite ilsket och inser att klockan är alldeles för mycket. Middag om bara en och en halv timme - i Korsträsk drygt sex mil bort och här står jag med gulflammigt hår och minst sagt ångest.
"Det gör ingenting om du så har blått hår, vännen. Du får komma in ändå" menar väninnan när jag sms:ar för att meddela att vi nog blir kraftigt fördröjda.
Det är då jag också inser faktumet, man är verkligen en sann tidsoptimist! Och av alla lediga dagar väljer jag just den här, när vi snart ska iväg, för att färga håret. Hur tänker man?
Men, problem är till för att lösas, eftersom mitt hår är gul-färgat kan givetvis inte jag åka någonstans, så maken får rycka ut till en välsorterad affär. Därifrån ringer han sedan förtvivlat tillbaka:
"Herregud, det finns ju miljoner sorters blonderingar, det här blir ju som att leta efter en nål i en höstack"
"Ja, men ta något med silverblond, pärlblond..." menar jag lätt hysterisk.
Till sist grabbar maken tag i en förpackning och kör panikartat hemåt. Och jodå, det blir lite bättre i alla fall den här gången. Det får duga!
En middag (himmelskt god lasagne) och dessert senare, lite småsurr och husesyn är det så dags att börja bege sig hemåt mot Piteå i regnet.
Jodå, första semesterdagen blev riktigt bra ändå och håret, ja, det vete tusan vad jag ska göra med håret? Men det bleks väl till i solen, kanske?
Skadeläget: Nej, storkillen bröt aldrig något finger, nu håller såret på att läka ihop och han är vid gott mod.
Maken: Här är det lite mer oklart. Men efter en ny incident (tappad vedklabb på vristen) är nu även den nu svullen och blå..värst vidare tur har han inte.
Myggläget: 3 500 mygg infångade på fyra veckor konstaterar grannen på Furulund som menar att det är något färre än samma period i fjol.
Skoläget: Jodå, det är fortfarande förstås rosa som gäller. Men i år satsar jag på rosa Converse!
Hundläget: Efter att vår "Värsta vilda hund" Ruben lämnade oss i fjol har vi nog gått igenom alla hundraser och funderat på för- och nackdelar. Och, kanske, kanske... är vi ändå tillbaka där vi började igen, hos en Jack Russel? Möjligen kan det bli en sådan vovve senare i sommar?
Till helgen: Kopplar vi husvagnen efter bilen och drar iväg till vackra Gagsmark där det vankas 40-årsfest! Ska bli riktigt trevligt! Kanske hinner man med en ny blekning innan dess?