Vi föds och vi lever och sedan dör vi. Jag tänkte aldrig på döden förut. Det var mer born to be wild och en känsla av odödlighet. Döden, äh, det händer inte mig.
Det är lite annorlunda nu. I dag är jag 60 plus en dag och om jag anstränger mig lite så kan jag känna döden flåsa mig i nacken. Inte så att jag går omkring med dödsångest, det känns bara så onödigt. Forever young-känslan vill inte riktigt infinna sig och om den gör det så har jag nog druckit ett glas för mycket.
Jag är mer krass nu. Vi föds och vi lever och sedan dör vi. Men det där "sedan" har som tidsspann betraktat minskat rätt radikalt under de här 60 åren. Det är mer hur mycket tid har jag kvar. Kanske blir jag 80 eller om mammas gener vann kriget mot min pappas så kanske jag blir 90 eller varför inte 100. Mormor blev över 104 år och hon var pigg in i det sista.
Jag tar en dag i sänder. Det är ingen brådska och så länge hälsan står mig bi är det som när Lill-Babs sjunger "Leva livet, nu ska jag leva livet", ja, med den reservationen att texten handlar om sviken kärlek.
Min relation till Lill-Babs vokala karriär är inte särskilt stor, men som person och varumärke har hon funnits där hela tiden. Herregud, Lill-Babs spelade in "Är du kär i mig ännu Klas-Göran" redan 1959 och jag sjöng med i refrängen som liten parvel.
Nu är hon död. Och Jerry Williams dog i förra veckan. De gamla lägereldarna i det nedmonterade folkhemmet slocknar en efter en. Snart dör väl Keith Rickards också. Han fyller 75 i år och det är nog fler än jag som är förvånade över att han faktiskt inte redan är död.
Still alive! Som jag! Så låt oss sluta vara dystra. En ålder är trots allt bara en siffra. Det är hur vi hanterar den där siffran som har betydelse. Och konstigt nog känner jag mig inte särskilt gammal. Barnasinnet och skämtlynnet är intakt, tankeverksamheten fungerar och det kroppsliga förfallet har inte tagit fart.
Så här står jag, nej, inte mitt i livet, men i alla fall och tänker att än finns det tid att göra och vara. Det finns trots allt vissa fördelar med att bli äldre, om än jag inte kommer på vilka just nu. Här kan jag bli lite irriterad på evolutionsbiologin eller förbannad på gud om man är lagd åt det hållet.
För nog känns det lite onödigt att behöva dö. Så jag väljer att strunta i det. 60 är bara en siffra och jag sjunger "I'm gonna live forever" för full hals.