Såja, då var sommaren här igen, även om det inte syns på termometern. Feelgood är putsad och havet och vindarna väntar. Fast det där med att putsa börjar ta emot. En nestor inom klubben sjösatte sitt gamla hembygge samtidigt som mig. Båten är kanske mer originell än vacker och det var många år sedan hon var i kontakt med något putsmedel – om det ens skett - men i sjön skulle hon och i sjön kom hon. Jag gillar inställningen och med tanke på att ägaren med råge passerat 80-årsstrecket inger det inte bara respekt utan visar även tydligt vad segling handlar om. Man vill ut och iväg, putsa kan man göra en annan dag.
Hemma på holmen har vårbruket avslutats. Det är mycket fix i maj och det var nästan tur att isen gick sent så man hann med allt. Tyngst är nog pålningen av bryggorna. Från skogen hämtas lämpliga granar som sedan barkas och spetsas innan de med hjälp av ”Bambam” – en hemmagjord träklubba i 20 kilosklassen – drivs ned i bottensedimentet. Låter kanske ålderdomligt och tungt, vilket det också är. Åtminstone det sistnämnda. Men det är ett synnerligen manligt dagsverke och bryggan står pall när nordvästen sätter in.
Några långseglare har hunnit passera. Först i viken var ett par från Södertälje. De lämnade hemmahamnen under snöyra i mitten av april och räknade inte med att vara hemma förrän i oktober efter ett långsamt varv runt Bottenhavet. De hade mötts av låsta toaletter i gästhamnarna och bryggor utan landgångar mest hela tiden, men gillade att vara tidigt ute. Jag känner så väl igen känslan och lånar dem en jolle så de skall kunna komma iland och sträcka på benen även här.
Vi då? Tja, tanken är att softa. Har länge velat segla en sommar utan att behöva kryssa mot givna mål. Låta vinden bestämma vart man hamnar. Ena dagen norrut, nästa dag söderut. Behagligt. Fast det där tror möjligen hustrun på, jag vet nog hur det kommer att bli…
Avslutningsvis. Jag bråkar sällan om vädret – vädret liksom havet bara är - men konstaterar att april var betydligt skönare än juni.
Ohoj.