Tre sprutor hjälpte inte. Först insjuknade frugan i covid och det rejält. Låg som en klubbad och tappade under några dagar lukt och smak. Trodde jag skulle klara mig, men lagom till ledigheten var det min tur. Några tuffa dygn, som en rejäl influensa i uttrycket och någon veckas trötthet på det.
Så, hjälpte inte tre sprutor? Det vet jag förstås inte. Utan sprutor kanske vi hade hamnat på intensivvården och tvingats kämpa för varje andetag. Högst troligt kommer jag att ta en fjärde.
Ledig vecka och fint väder de första dagarna. Den här kalla vinden som nu har tagit över hade jag gärna varit utan. Vi ägnar oss åt trädgårdsarbete. Det sägs att trädgårdsarbete påverkar hälsan i positiv bemärkelse. Anlägger en liten grönsaksodling och rensar ogräs. Det blir fint, men ogräsrensning är ett riktigt slavarbete. Nu är vi två och då går det lite lättare.
Det har varit vi två länge, drygt 34 år. Sida vid sida genom allt, det svåra och lätta, det bra och dåliga, men vi har klarat allt och kommit ut oskadda på andra sidan. Det är väl närmast omöjligt att i förväg veta om en relation ska bli livslång, men att få landa i det är en skön känsla. En trygghet att luta sig mot.
Jag är rätt nöjd med min lott, men att vi hamnade här i Piteå var inte meningen. Det var slumpen som avgjorde, inte ödet. Jag menar att ödet kan vi alla mer eller mindre styra. Tanken var ett par år i Piteå, men det har blivit många år nu. Så självklart är jag Piteåbo.
Men som inflyttad i vuxen ålder saknar jag de gemensamma berättelserna från barndomen och ungdomsåren. Något som gör sig påmint när vänner och bekanta ser tillbaka och berättar minnen och anekdoter. Ta de mytomspunna Vallbergsgalorna som exempel, jag hade inte en susning om att de ens existerade när det begav sig.
Jag går runt i min trädgård och stannar till vid äppelträdet som hemsöktes av en hare i vintras. Den rackaren käkade upp väldigt mycket bark. Förståsigpåarna har sagt att äppelträdet kommer att dö, men den grönskar och de vita blommorna är många. Vi får se, jag hoppas, men hopp räcker som bekant inte alltid.
Livet är trots allt ändligt för alla. Kanske är det därför man springer så fort när man är ung samtidigt som tiden känns oändlig. Sedan blir man äldre och då rusar man inte längre, men då är känslan att tiden bara ökar farten. Bara att åka med!