Kan det vara så att du, eller någon du känner, är en utflyttad norrbottning med ett visst sug efter att komma tillbaka? Kanske önskar du ett enklare och närmare liv, på en plats där det mesta finns tio minuter bort – såväl maffig natur som byggvaror.
Det fanns en tid i mitt liv när jag drömde mig bort. Långt bort. I de sena tonåren var det till Sydeuropa jag ville. Jag fantiserade om toskanska byar och om hur livet skulle te sig där. För min inre syn såg jag hur jag strosade längs kullerstensgator och snickelisnackade med folk till höger och vänster. Allt skulle bli fantastiskt om jag bara finge bo i Italien.
Visst gav jag mig ut på äventyr. Tyvärr hamnade jag aldrig i någon toskansk by och tyvärr (och tack och lov) ryms inte mina eskapader i denna text, men låt oss konstatera att vardagen ter sig rätt vardaglig oavsett geografiska koordinater. Efter ett gäng år på annan ort återvände jag tillsammans med min lilla familj till Piteå, som faktiskt – tro det eller ej, bjuder på nästan allt som jag en gång förväntade mig av den toskanska byn. Det där snickelisnackandet fungerar precis lika bra här och en simpel veckohandling förvandlas ofta till en social tillställning mellan varuskeppen. Dra på trissor så många genuint sköna typer det finns i dessa trakter, såväl infödda som hitflyttade. De må låta som en överdrift, men vi som redan bor här kan intyga att det är helt sant.
Att känna tacksamhet i vardagen är ett uttryck som snart är lika slitet som egentid. För mig finns det dock en helig stund varje dag, när tacksamheten är i det närmaste oändlig. Den infinner sig varje vardagsmorgon, i bilen på väg från hemmet på Djupviken till jobbet i Hortlax. Precis mitt på Bersiksbron spejar jag upp längs Piteälven och oavsett om den porlar på sin väg ut i Bottenviken eller om den är täckt av is, är vyn alltid lika bedårande. Bergen som tornar upp sig i horisonten vittnar om att jag befinner mig rätt nära vildmarken – en insikt som gör det här med att vara norrbottning till något som är lite… Ja, lite coolare än mycket annat. Det finaste med att varje morgon få göra den här resan är dock tacksamheten över att det är just Bersiksbron och inte T-Centralen.
Till dig som varje dag kryssar genom storstadens pendlingsocean: Du skulle kunna välja en annan väg – den som går norrut. Jobb finns, var så säker. Att du oroar dig för ett skralt restaurang- och nöjesutbud är förståeligt men också helt i onödan. Den stad du en gång lämnade är annorlunda idag, och framför allt är du någon annan. Våga testa något nygammalt och låt dig hänföras av Norrbotten. Tiden är kommen nu. Dö jär väLkömen!