Jag bodde i en lägenhet som tidigare hade varit en pool, vilket märktes på antalet silverfiskar. När allt kändes som värst fick jag svar av Mari Gustafsson. Jag skulle börja skriva krönikor för min gamla lokaltidning. Plötsligt var jag någon annan än den som jobbar på ett kafé i en oljestad i västra Norge. Nu var jag skribent i Sverige (det bättre landet i öst). Min rygg blev rakare, min nacke längre och nu skulle jag bara lösa vad jag skulle skriva om.
Trots att det inte är så längesedan så var läget helt annorlunda då. Då var feminist ett skällsord. Nu trycker H&M det på t-shirts. Jag kommer inte ihåg hur jag formulerade den första krönikan men jag vet att den handlade om att vara feminist, om att alla borde vara det, och jag var så oerhört nervös. Kommer jag att få hatbrev? Kommer folk komma fram på stan, när jag är hemma och hälsar på, och kasta saker på mig? Ja, jag hade kanske något av en övertro på min genomslagskraft.
Absolut ingenting hände efter första krönikan. Ingen hörde av sig, tror knappt min familj eller vänner sa något, men jag fortsatte att skriva om orättvisor, om jämställdhet och feminism – och om kvinnokroppen. Jag öppnade mig inför hela min hemstad, helt utan filter. Och då, då hände något. Kanske inte direkt i mitt liv, men i min mammas. Olika människor kom helt plötsligt fram och frågade om det var hennes dotter som skrev i PT. Sen hände samma sak med farmor. Är det ditt barnbarn som skriver krönikor.
Jag blev stolt och det gjorde att jag kunde fortsätta öppna mig, fortsätta skriva om hur det är att vara en kvinna idag. Om att det mesta inom jämställdhetsfrågor är rent åt helvete – men att vi kan ändra det, för det är inte biologiskt, naturligt eller förutbestämt. Det är mänskligt skapat. Vi kan ändra på allt! Våldtäktsstatistiken, våld mot kvinnor, löneskillnader, ja allt!
Jag hade kunna fortsätta vara arg, fortsätta försöka sätta fingret på saker och få ner det i text. Men jag måste sätta punkt här. Hitta på något annat, skriva om något annat, i ett annat format. Jag är klar, i alla fall för nu. Men när vår dotter kommer i maj vågar jag tro, att jag har varit med och grävt fram en i alla fall lite bättre stig åt henne.
Så, tack för de här åren. Tack för att ni har läst och tack för att ni har hört av er till min mamma och farmor.