För fem år sedan satt jag i en bil mellan Stavanger och Oslo. Det var fina vägar, bra väder och breda filer. Allt det man egentligen kan önska sig, när man ska köra långt. Men ändå höll jag krampaktigt i ratten och torkade ständigt händerna mot byxorna så att jag inte skulle tappa greppet på grund av all handsvett. För varje mötande lastbil såg jag för mitt inre hur jag skulle råka väja lite åt vänster och smack, boom, pang, inte finnas mer.
.
Jag förstod inte varför jag hade blivit så bilrädd men istället för att gå till botten med det, minskade jag mitt bilkörande för varje månad. Till slut körde jag endast i Piteå, under sommarmånaderna, och bara inne i centrum. Vänstersvängar slutade jag med helt och tog omvägar för att få köra i rondeller i stället.
Efter ett tag började endast vistelsen i en bil med över sjuttio i hastighet vara obehagligt. Framför allt när pappa hämtade mig från flygplatsen i Luleå. Han kör nämligen som en galning, min pappa. Orädd sveper han genom snörök och gasar i stället för att sakta ner, när skylten med 400 meter till avsmalning dyker upp.
.
Jag vågade inte riktigt erkänna för någon att jag såg ond, bråd död när jag satt i passagerarsätet och pappa dundrade från Luleå till Piteå i ljusets hastighet (”hastighetsmätaren visar alltid mer än vad bilen faktiskt går”).
Det är lite genant att vara bilrädd och komma från en stad där bilen är det ohotat främsta färdmedlet och där vissa tar körkort på sin artonårsdag och inte en sekund efter. Men framför allt är det genant att vara bilrädd och att vara kvinna.
.
Hur många gånger har man inte hört det där om fruntimmer och bilar? Hur många kvinnor finns det inte som år efter år sitter i passagerarsätet av ren vana, för att männen alltid ska köra? Kanske just för att du inte får göra ett endaste snedsteg i bilen, inte en endast felparkering eller sladd, om du är kvinna och sitter bakom ratten.
.
Det är en av världens största bluffar, att bilar är något som män hanterar bättre än kvinnor. Det handlar faktiskt bara om att trycka på några fotpedaler, dra lite i en spak och svänga med en ratt. Det är nästan imponerande hur så många män har fått bilkörning att verka som något mer avancerat än vad det egentligen är, och som vid varje givet tillfälle rackar ner på kvinnor som vågar köra trots männens ständigt granskande blickar. Kvinnor kan inte köra bil! Kvinnor kör för långsamt! Kvinnor kan inte backa med släp!
.
Jag hörde en gång om en äldre man som aldrig hade tagit körkort, men som ändå hade kört bil nästan hela livet. Han kunde dock aldrig köra bil själv, frun var alltid tvungen att vara med. Hon hade nämligen körkort, till skillnad från honom, och han övningskörde alltså i alla dessa år. Hellre en man utan körkort vid ratten, än en kvinna. Är det så?
.
Jag vill inte upprätthålla den pissiga, falska och idiotiska bluffen om att män är orädda, bättre förare, medan kvinnor kör dåligt och är rädda för vägarna. Jag vill inte att den bluffen ska finnas kvar och framför allt vill jag inte fortsätta upprätthålla männens självförtroende när det kommer till motorer.
Men då, för fem år sedan, kunde jag inte låta bli att sträcka mig efter det lilla handtaget ovanför passagerarsätets bildörr medan pappa försökte slå världsrekord på sträckan mellan Luleå och Piteå. Har inte det lilla handtaget till och med ett namn? Fruntimmertaget?
.
Sådär höll jag på i flera år. Sträckte mig efter handtaget, fick Jonny att köra alla läskiga sträckor och sa aldrig rakt ut hur rädd jag faktiskt var. Jag slutade helt enkelt bara att köra bil. Fortsatte min bana mot att bli den där som tvingas sitta bredvid och upprätthålla mannens självförtroende.
Men så kom måndagen den elfte februari tvåtusennitton och jag skulle inte bara köra sextio mil rakt in i landet, utan även en god halvtimma i Stockholms innerstad. Något som till och med de värsta rallykallarna längs E4:an mellan Luleå och Piteå kan få hurvas av.
.
Jag skulle köra bil länge och avancerat. I storstadstrafik, i snö, upp på ett berg – och sen hela vägen tillbaka igen. Och jag fixade det. Inte en enda buckla, ingen handsvett, inget tutande och inga arga ord. Lagligt, säkert och tryggt. Jag gjorde det, som det proffs jag faktiskt är. Och ännu bättre: jag kom till insikten att jag egentligen inte är rädd för själva bilkörandet. Jag är rädd för män i trafiken. Jag är rädd för deras dömande blickar när de ser mig köra och jag är rädd när de är på vägarna, med deras överdrivna självförtroende som pumpats upp i generationer och fått dem att tro att de är oövervinnerliga.
.
Tänk, vad snabbt man kan identifiera sig med en stereotyp och låta det bli sanningen. Jag ska sluta med det nu och jag uppmanar alla kvinnor att ta tillbaka ratten. Ni är förmodligen bättre bilförare ändå. För om jag ska vara riktigt ärlig, pappa: jag är faktiskt bättre på att köra bil än vad du är.