Den 25 maj dog George Floyd efter att ha uttalat orden ”I can’t breathe” för sextonde gången. Det känns som en evighet sedan. Som en sekund sedan.
Jag förstod ingenting innan jag förstod (förstår jag?)
Sociala medier svämmade över av ett namn jag aldrig hört förut, innan jag visste (vet jag?). Och snart brann USA, inuti en brand som redan brinner. Som alltid brunnit.
Det är mitt fel.
I USA löper svarta män 2,5 gånger större risk att bli dödade av en polis än vita män, enligt en studie från 2019. I USA är polisbrutalitet den sjätte största dödsorsaken för svarta män mellan 25 och 29 år. Svarta riskerar att dö varje gång de begår ett brott. Varje gång de inte gör det. Varje gång de bestämmer sig för att gå och köpa Skittles på 7-Eleven. Varje gång de tar en promenad i parken. Deras ryggrader stelnar varje gång de blir stoppade av en polis på väg till jobbet.
Det är mitt fel.
Rädslan är en konsekvens av flera sammansvurna, auktoritära samhällsordningar som inte tänker ge vika utan kamp. Det handlar, givetvis, om rasism, men också om polisens våldsmonopol som ofta leder till att de som många kallar för mördare får fortsätta gå till jobbet nästa dag. De fyra poliserna som inte brydde sig om att George Floyd inte kunde andas blev av med jobbet den 26 maj. Derek Chauvin, som höll sitt knä över Floyds hals i åtta minuter och fyrtiosex sekunder, har åtalats för dråp. De övriga tre poliserna som medverkade vid gripandet åtalas också.
Det är ovanligt. Poliser blir sällan åtalade för liknande dödsfall, ännu mer sällan fällda för dem.
Det är mitt fel.
Precis som det är alla vitas fel. Den andra juni fylldes Instagram av svarta rutor som ett sätt att uppmana till reflektion kring rasism och rikta fokus från det annars så vardagliga flödena, under parollen #blackouttuesday. För att ge plats. Och nu måste vi fortsätta göra det. Vita måste upplåta sin plats för att svarta ska kunna ta den. Vi har aldrig gett dem den. Och nu är vi här. Jag kan inte sjunga ”We shall overcome” och nöja mig där. Inte posta en svart ruta, och tro att mitt jobb är gjort. Jag postade aldrig ens en svart ruta. Jag förstod inte att det kunde göra ens en liten skillnad.
Det är mitt fel (bara mitt).
Det är midsommar och få som scrollar genom Instagram idag kommer märka att svarta fortfarande diskrimineras och dödas på grund av sin hudfärg. Det händer också här i Sverige.