Jag bryter ihop i min man Anders famn. Gråter så jag tappar andan. Snyter mig hundra gånger och gråter lite till. Allt är ”jävlat värdelöst”. Ingenting är i närheten av bra och kommer inte heller att bli det, känns det som.
Så somnar jag och vaknar åtta timmar senare. Som efter en storm, då vågorna planar ut, träden lugnar sig och löven blir helt stilla.
Det känns så lätt. Lite som när locket på en burk som inte gått att öppna plötsligt ger med sig.
Jag stänger och öppnar locket. Enkelt. Lätt. Som att det inte funnits några problem. Om sanningen ska fram HAR det inte funnits några stora problem heller.
.
Lite extra trött sätter jag mig med min frukost. Fy fasen vad skönt att få gråta, att släppa taget och göra en ”control-alt-delete” á la Åse.
Det är märkligt att jag inte förstår hur mycket jag biter ihop förrän jag får bryta ihop en stund.
Egentligen är det samma signaler varje gång. Jag börjar vara trött, skjuta upp saker, ”oja” mig över struntsaker och känna otillräcklighet.
Ofta tillkommer den skitiga känslan av att vara en dålig förälder också.
Alla känslor klumpar ihop sig, utan att jag reflekterar ... tills stormen bryter ut.
.
Samtidigt kan jag uppskatta min förmåga att bli en liten tillknycklad pappersboll för en stund, trots att det är väldigt energikrävande. Det är som en storstädning av sinnet. En nystart. Alla negativa tankar och all negativ energi rinner ut över kinderna i strilströmmar. Det är jobbigt. Men så befriande.
”Det är fasen jobbigt att vara jag ibland”, säger jag till min man som alltid får fälla ut famnen så att hans tröja blir blöt av tårar när mina tsunamis bryter ut.
Han svarar att det är just det här som är så mycket jag. Allt är 100 procent dåligt en sekund. I nästa stund är allt så sjukt bra. Till 100 procent, minst.
.
Hur ser din ”control-alt-delete” ut? Kanske är det bra att ha koll på hur man startar om, storstädar sinnet och alla energilådorna.
Visst kan träning vara ett sätt, men det är lite mer på ytan för mig, som en daglig snabbstädning. Det hjälper inte då det verkligen svämmar över. Kanske skulle man ha en massa ved, en yxa och stå och klyva i sinne? Det skulle kunna vara bra.
.
För visst ska man, oavsett om man är inspiratör, chef, anställd, sjuksyrra eller rörmokare, ha rätten att få bryta ihop och komma igen? Alla brottas väl med ungefär samma bekymmer till slut.
Att räcka till. Att hitta balans. Att göra det vi vill och inte det vi måste. Att leva ett fint liv och göra det vi mår bra av.
.
Hur som helst är känslan efter en rejäl gråtning enormt skön och lätt. Frågar mig själv varför jag väntar in i det längsta för att släppa ut. För plötsligt sitter jag där sista dagen innan mina efterlängtade semester och känner mig inte alls lika tom på energi som innan gråtattacken.
Allt negativt ligger nedspolat i toan i mina gråt- och snytpapper. Där kan de gott ligga och ruttna! För nu ska jag vara ledig. Ladda depåerna. Vara med mina barn och min man. Inte ställa klockan (och ändå säkert vakna typ sju varje morgon). Plocka bort utblommade torra blommor för att nya glada ska växa ut. Gräva i jorden och få skit under naglarna. Lyssna på sommarprat. Ligga och kura på min utesoffa. Läsa. Bada så ofta jag vill. Skratta med vänner. Grilla och dricka hundratals kaffekoppar i solen och ta hand om mig själv. Fy tusan så skönt! Med dessa ord, tackar jag för att ni fortsätter att läsa mina krönikor och önskar alla läsare en riktigt fin sommar.