Häromdagen när jag och min man gjorde lite julklappsinköp påminde han mig om en sak.
"När var det du stod på tolvslaget och berättade att din dröm var att starta ett eget företag och leva på det?", frågade han. Jag fick tänka lite och kom fram till att det var på nyår för två år sedan. Det kändes lite som att glömt bort det, men nu kom tankarna tillbaka. Jag stod där under fyrverkerierna, när 2014 just hade blivit 2015, och bestämde mig. Nu skulle det ske. Sedan tänkte jag nog inte mer på det. Efter helgerna gick jag tillbaka till mitt jobb som vanligt.
Men drömmen och det jag hade sagt där och då, satte sig mer än jag trott, nästan lite omedvetet.
.
Det kändes inte jättebra den våren. Tvärtom. Det var som att ett träd växte inom mig och tog mer och mer plats. Trängdes, bökade och bredde ut rötterna inom mig. Men då hade jag inte svar på vad det var som störde mig.
Tillslut fattade jag att det var min dröm som växte och tog plats inom mig. Inte många månader senare hittade jag mig själv i en korridor. Jag bar på kartonger med grejor och lämnade nycklarna till mitt gamla jobb på skrivbordet.
Så overkligt, så läskigt, tänker jag nu i efterhand!
.
Ingen trygghet. Ingen inkomst. Inga arbetskompisar och ingen att dricka morgonkaffe med. Men ändå – så sjukt självklart. Som att jag haft planen klar länge, utan att veta om det. Min dröm. Mitt mål. Som funnits oformulerad så länge, tills jag sa det klart och tydligt för mig själv och min man: "Under det här året ska jag säga upp mig och starta eget!".
Den sekunden blev det inte längre en otydlig dröm, istället blev det en självklarhet och en grej jag bara skulle göra.
.
Många gånger jag haft tankar som känts så där "helcrazy" och genast tänkt att "det är ingen idé" eller "det går ju inte". Klart som fasen att det inte går då.
Den här gången blev det annorlunda och samma sak hände faktiskt ytterligare en gång.
År 2012 åkte jag mitt första Vasalopp. Mitt mål var att vinna över min man och gå i mål med ståpäls och ett stort leende på läpparna.
Fy vad jag tyckte att de nio milen var långa då! Jag tror att jag blev 283:a av damerna. Men jag gick i gång rejält på denna upplevelse och efteråt föddes tanken på att åka in under topp 50.
Jag tränade mer. Jobbiga och slitiga timmar där mitt fokus var att bli just topp 50.
.
2016, första söndagen i mars. Känslan när jag kom till någon av de första kontrollerna och hör att jag ligger 43:a. Ståpälsen var total och jag försökte lugna mig.
Jag var topp 50. 50 som jag tidigare fruktat, var inte längre mitt mål. Under de kommande 6 milen bestämde jag mig att för att nå topp 40. Hur sjukt ont det än skulle göra. Många tankar, både bra och dåliga, försökte slåss om att vinna kampen.
.
Jag slet de sista milen, men de onda tankarna hade denna gång förlorat fett mot de positiva. När jag stakade in mot Mora visste jag att jag hade min 40:e plats säkrad. Så sjukt underbart när min pappa mötte mig i målfållan och jag kastade mig om halsen på honom och grät av utmattning och glädje. Det går inte att beskriva!
.
Vi behöver drömma. Vi behöver fantisera. Tänka galna tankar och försöka se till så att rädslan att förlora inte blir större än känslan av att vinna och nå hela vägen fram.
Om det så handlar om jobb, tokiga sportsliga prestationer eller privatliv. Det är inte alla som går igång på detta i lika stor omfattning. Men om man bara vågar tro och tänka tankarna. Säga dem högt för sig själv och för andra, så är drömmen kanske snabbare än du anar plötsligt en sanning. Och du har ett grymt 2017 att se fram emot!