Spaltmil är skrivet om de besinningslösa terrordåden i Norge. En empatistörd och förvriden man som ser sig som kristen tempelriddare och den vita rasens krigare tar sig friheten att systematiskt mörda unga människor på en ö. En overklighetskänsla infinner sig och det är lätt att avfärda honom som blott och bart en ensam galning.
Ja, att det är fråga om en allvarligt störd person är högst sannolikt, men hatet mot muslimer är inget som denna futtiga människa har fantiserat ihop på egen hand. Han har många likasinnade i Europa och Sverige är definitivt inget undantag.
Bland Sverigedemokraterna är den här typen av tankegods vanligt. En av dem är riksdagsledamoten Kent Ekeroth. Bara minuter efter terrorattacken twittrade han uppenbarligen förnöjt (och känslokallt) "Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?". Följt av "Nej, jag kommer inte kalla er islamofober".
Sedan blev det av förståeliga skäl tyst.
Hans partikamrat Erik Hellsborn erkänner att han delar massmördarens åsikter och väljer att skylla terrordåden på det mångkulturella samhället.
Det är en slutledningsförmåga som i så fall skulle kunna urskuldra nazismens brott mot mänskligheten under andra världskriget. Typ, hade inte judarna funnits ...
Äckligt, visst, men också en tydlig bild av det hat som frodas i Europa. Det finns inga problem som är för små för att kunna skyllas på muslimer.
Nu är merparten av de mördade i Norge unga socialdemokrater, men det är ingen tillfällighet. De som avskyr det mångkulturella samhället i allmänhet och muslimer i synnerhet ser förespråkarna för detta som landsförrädare. Politiker och andra som står upp för allas lika värde får räkna med hatattacker och bland många andra finns Mona Sahlin med på hatlistan i det omtalade manifestet.
Ett förvirrat manifest där den förvridne massmördaren ser sig som en ideologisk krigare och en räddare i nöden mot allt främmande som trängt in i Europa. Det är, kort sagt, muslimerna som är fienden.
Det finns ett annat manifest som publicerades redan 1487, men då var det inte muslimerna som ansågs vara roten till allt ont. I Häxhammaren är det kvinnorna som är problemet. Verket var inget direkt beställningsverk av den katolska kyrkan och de två författarna, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer, är uppenbart förvridna av kvinnohat.
All världens ondska skylls på de trolösa och lömska kvinnorna. Häxhammaren användes under ett par hundra år som vägledning när tusentals oskyldiga (ja, samtliga var oskyldiga) kvinnor på de mest djävulska sätt torterades och dräptes. På 30-talet skrev Adolf Hitler sitt manifest "Mein Kampf" och då var det de lömska judarna som förpestade tillvaron för de ariska folkslagen. Det fick som bekant fruktansvärda följder.
Vi skriver 2011 nu och starka krafter pekar hatiskt ut muslimer som lägre stående varelser, som en fiende som måste bekämpas. Lika kategoriska är hatarna när de angriper människor som hellre odlar mångfald än enfald.
I den andan handlade massmördaren i Norge.
Det borde vara uppenbart för alla demokratiskt sinnade människor att vi måste stå upp mot dumhet, inskränkthet och de som hellre vill söndra och odla vi-mot-dom-mentaliteten.