De två killarna är på stranden när de ser kvinnan. Hon står med ryggen mot dem och en av killarna säger, att framför dem står ”en jääävligt tajt brud”.
Kompisen nickar, håller med. Sedan vänder hon sig plötsligt om och genom det, sätter fingret på någonting som blöder i samhället: kvinnan är inte en kvinna. Kvinnan är en tjej på högst tio år. Ett barn.
Jag frågar honom när killar i hans närhet började att banta och han svarar att det var kring ”23 kanske” och hela jag blir till ett bittert streck. Alla mina tjejkompisar bantade och alla försökte vara så snygga som det bara gick, oavsett hur vi såg ut.
Vissa rökte för att inte bli hungriga, andra tog piller, många började tidigt att sminka sig varje dag och alla ställde vi någon gång frågan om ”tycker du jag är tjock?” och det snällaste du kunde (kan) säga till din vän var (är) att ”du är INTE ful, du är skitsnygg!” Vi gjorde det när vi var 23. Vi började när vi var tolv.
Det är så viktigt att kvinnor ska vara vackra och i dag är vackert någonting som är smalt. Förut var det kurvigt, men fortfarande med samma budskap: Så här ska en se ut, nej, så HÄR ska en kvinna se ut.
Vi är många som tror att det är precis så här det ska vara, alltid har varit och alltid kommer att vara – att det är fullt normalt att man några gånger per år bantar, att man varje dag tänker på sitt utseende och låter det påverka ens humör.
Det är inte nyheter, ni borde inte bli förvånade. Alla vi kvinnor som växte upp innan ”Brave” eller ”Frozen” har blivit itutade att vi måste vara vackra, med Pippi som den enda frizonen, eftersom drömprinsen, eller vilken prins som helst, då blir vår. Det räcker med att vi är vackra och ibland kan en kvinnas skönhet – vår potentiella, med lite foundation kanske – till och med vara så pass kraftfull att hon kan sova i hundra år men ändå charma en hel uppsjö av prinsar.
Vi lär oss tidigt, att tävla mot varandra i skönhet och vi lär oss tidigt att alltid sträva efter att se så bra ut som möjligt – men samtidigt att vår skönhet aldrig duger. Om vi blir för smala får vi höra att ”män vill ha någonting att ta i” eller att ”riktiga kvinnor har kurvor”, om vi sminkar oss för mycket är vi ”spacklade”, om vi sminkar oss för lite frågar alla i hela världen om vi är trötta för vi ser lite ”glåmiga” ut. Ekvationen är omöjlig.
Om vi bryr oss för lite är det dåligt. Om vi bryr oss för mycket är det dåligt. Och en dag kommer rynkorna, för både kvinnor och män, men mirakelkrämerna finns endast tillgängliga för ett av könen.
Så det är klart, att strandsnubbarna satte fingret på någonting som blöder, när de tycker att ett barns kropp är ”tajt”.
De bekräftade nämligen, i alla fall för mig, att i dag kan man faktiskt kan förväxla en vuxen kvinnas kropp med en tioårings, och att just den kroppen är ”tajt”, snygg, åtråvärd, önskad, idealiserad. Strävan efter att vara vacker, att vara smal, har inget slut.
Förut var det storlek 38, nu är det årsgrupp tio. Det är inte alls konstigt att alla vi tolvåringar vältrade i ångest över våra kroppar och att det inte blir bättre med åren, 13 år senare sitter jag fortfarande och mår dåligt över Facebook-sidor som ”The gap”*, eftersom jag omöjligt kommer att kunna äta och samtidigt få till det där perfekta gapet.
* ”The gap” är ett utrymme som hos vissa kvinnor skapas mellan låren när de står fötterna ihop. Det används ibland som måttstock till huruvida man som tjej är smal eller inte. Det finns även en Facebook-sida som heter just ”The gap” som visar hundratals bilder på kvinnor i ofta sexuella poseringar – inte sällan bakifrån – med luftutrymmet mellan låren.