Min sorg är förstås privat, men samtidigt universell. De flesta som levt ett tag har förlorat någon de älskar och vet vad jag pratar om. För min del handlar sorgen om att en 40-årig vänskap är slut. Den förbannade kräftan tog min vän Sjökaptenen.
I flera år har han kämpat mot en elak malignt melanom, men för några veckor sedan gick det inte längre. När hans fru ringde och berättade att slutet vara nära bokade jag hastigt ett flyg för att om möjligt hinna ta ett sista farväl. Han var fortfarande vid medvetande och jag hann krama hans hand och säga hur mycket jag älskar honom. Nu har han somnat in. Det blir inga fler seglatser på de sju haven. Och inga fiskeresor till Arjeplog.
Jag förbannar cancern och tänker på Stig Odeltorps ord om att "skriva något enkelt och fint som kan ändra ljuset från rött till grönt", men vad hjälper det. När döden knackar på finns inga magiska besvärjelser. Det är så slutgiltigt, så tomt och ibland så förbannat orättvist. Men så tänker väl alla som har mist en älskad anhörig eller kär vän alldeles för tidigt.
Men även om världsliga problem känns sekundära, så går det inte blunda för verkligheten. Någon skriver att det tredje världskriget har inletts, men att vi inte riktigt insett det. Vad vet jag, men det känns hur som helst som att det är långt till fred i Ukraina. Nu bombar ryssen urskiljningslöst för att förstöra elförsörjningen och annan viktig infrastruktur. Det lär bli en tuff vinter för det ukrainska folket.
I det perspektivet får väl skenande elpriser här hemma ses som en västanfläkt. Regeringen har ju dessutom lovat någon form av kompensation. Troligen ett måste för många. Själv konstaterar jag att den senaste elräkningen är den högsta någonsin för september.
Vi kan tycka vad vi vill om högerregeringen, men ingen kan förneka att programförklaringen i princip är SD:s önskelista. Det kan nog moderater och kristdemokrater leva med, men för en liberal borde det vara omöjligt. Fast det är klart, alla socialliberaler har redan sopats ut i periferin.
"Att vara liberal är att vara kluven" sa gamle partiledaren Gunnar Helén redan på 70-talet. Nu har Johan Pehrson dessutom sålt ut sig för att få tugga på några torra brödkanter vid maktens middagsbord. Det är faktiskt häpnadsväckande och alla sanna liberaler har ingen annan utväg än att lämna. Eller revoltera!