Våren, förväntningarnas tid. Ja! Försommaren med sin skira grönska. Ja! Sensommaren med mörka ljumma kvällar. Ja! Hösten då träd och buskar sprakar av färg i en bedårande dödsdans. Oh ja! Högsommaren med ihållande värmeböljor. Nää! Jobbigt.
Jobbigt och jobbigt. Du får ingenting gjort. Värmen ligger som en sandsäck över hjärnan, benen vill inte bära dig nånstans. Ligg, säger jourhavande. I skuggan och stöna. Avundsjukt betraktar jag grannbarnen. Gossen, som ganska nyss vinglade omkring likt en kattunge på sin första tur utanför korgen, kutar runt i studsmattan medan storasyster far upp och ner som en dopad gummiboll. Kul har dom. Skrattar, hoppar, trillar. Orka?!
Barn är ett annat folk. Dom fryser inte. Dom svettas inte. Varför? Jo, för att dom har fräscha termostater som reglerar temperaturen i kroppen utifrån rådande omständigheter. Så fungerar inte min termostat. Min termostat bryr sig inte om vilka temperaturer som råder utanför kroppen. Min termostat fungerar som ett elelement från sjuttiotalet. Alltså inte alls. Brännhett. Iskallt. Inga nyanser där inte.
"Får ej övertäckas", stod det på de där elementen. På finska. Jag kan inte finska så jag gjorde det ändå. Tack vare den lille brandvakten som sa "pappa, det luktaj som näj mamma stjykej" , stannade tillbudet vid en mindre härdsmälta i elementet.
När når transplantationskirurgin fram till byte av termostat? På mig och andra nödlidande. Kan väl inte vara så svårt. Gäller bara att komma på var den sitter. Går kanske att få med ROT-avdrag.
Högsommar är åska. Donnerwetter. Slaktar alla elektroniska prylar om inte kontakter dras ut. Och det är inte lätt. Kontakter och sladdar sitter alltid oherrans knöligt till. Under byråer, bakom sängar och soffor. Senaste åskvädret lyckades jag slå huvudet i en hylla, dra på mig sendrag i alla tio tårna och desutom tillfoga mig själv en fläskläpp. Av sånt blir man inte snäll.
Och så finns det djur. Otäcka små sommardjur. Brems, broms, blinding. Möjligen samma varelse med lokala namn. Ondsinta typer som bara har en uppgift. Att jäklas. Du hör dem aldrig. Flyger under radarn och FLOFF! landar de på din axel och bränner till. Aaajj!!
Myggen är i alla fall sportsliga på så sätt att de cirkulerar och signalerar att de är på väg in för landning och du får en chans att slå ihjäl dem. Än så länge. En ny sort är under inflygning. Myggsläktets svar på JAS (jakt, attack, spaning). Jaktmyggen cirkulerar inte, dom kör rakt på och sticker till och så står du där med ett kliande bett och fattar noll.
Vårens första fluga, den som uppstår från det döda i min fönsterkarm, kan jag beskåda med viss ömhet. Dock kortvarig. När den återuppståndne uppträder i flock är förbarmandet uttömt. Swoschh!! Ingen mer uppståndelse där inte. Åtminstone inte i samma kropp.
Det lär bli tillfälle att återkomma med mer gnäll längre fram. Alltid finns det nåt att klaga på. Det är det som är så bra. Till dess, njut av sommarvärmen ni som inte har skit i förgasaren. Eller var nu felet sitter.