Ensam hemma och septembermörkret lägrar sig. Det är som en kolkällare ner mot skogen och fransyskorna tassar skvätträdda genom lövslyet. Mörkrädslan är lätt smittsam. När vi lagt oss till rätta i tv-soffan börjar Polly morrande varna. Jag hör ingenting. Eller ... är det inte något som knakar i källartrappan.
Det är i det läget kvällen förvandlas till veritabel skräckfilm. Du vet, när fara hotar i en film och huvudpersonen/offret dumdristigt bestämmer sig för att kontrollera vad det är som står på. Tittare som är nervsvaga börjar ropa meningslösa varningar åt stackaren i filmen som är på väg ner i källaren. Men försent, kniven har redan köttat.
Hur kunde hen vara så jävla korkad, tänker vi som tror oss vara rationella, men, som sagt, det är nu det blir skräckfilm. Jag går ner i källaren, men fransyskorna stannar räddhågsna på översta trappsteget. Alltså kommer jag, om det vill sig illa, att dö utan vittnen.
Väl i källaren börjar jag tvivla på mitt (dumdristiga?) mod och jag får för mig att något finns bakom min rygg. Trots att jag inte vill ge efter för min inbillade rädsla så kan jag inte stå emot. Jag måste vända mig om. Och där står han med yxan i högsta hugg. Nej, jag skojar, det är bara en gammal rock. Faran är över och jag skyndar lättad upp till soffan.
Nästa gång jag hör konstiga ljud ska jag ringa polisen och låta konstapeln undersöka källaren.
Att bemästra rädsla, tvångstankar och allehanda vidskepligheter är inte så lätt. Exempelvis är jag skeptisk till att gå under stegar och det händer att jag låtsasspottar när jag ser svarta kattor. I fall att. Eller som Stevie Wonder sjunger:
"Very superstitious, writing’s on the wall
Very superstitious, ladders bout’ to fall
Thirteen month old baby, broke the lookin’ glass
Seven years of bad luck, the good things in your past."
Däremot har jag gjort rent hus med mina ritualer när jag spelar poker. Tidigare hade jag en del prylar för mig som skulle bringa tur. Nu när jag inte utför mina magiska ritualer är skillnaden noll. Jag är lika bra (eller dålig) ändå. Det viktiga är att jag befriat mig från en massa hokus-pokus.
Vi människor är bra på tvångsmässiga beteenden och många har oturen att hamna i allehanda missbruk. Det är självfallet en sak att supa ner sig och en annan att ideligen stryka lypsyl på läpparna. De sistnämnda missbrukarna skyller på att läpparna är så torra, men det är troligare att idogt insmetande av läpparna gör dem torra.
Nässpraysmissbrukarna är en annan utsatt grupp. De sprutar i näsorna tills slemhinnorna blödande trasas sönder. Stackarna blir mer täppta än om de skulle ge fan i sprayen.
Om man kan lägga ner läppsmetandet? Nej, inte enligt en arbetskamrat som gör av med stora delar av lönen på allehanda salvor.
"Det är tur att jag inte har gjort läppförstoringar" konstaterar hen insiktsfullt.
Själv försöker jag övertala mig att sluta röka. Den rakaste vägen för ett sådant steg är förmodligen att stoppa snus under läppen. Om nu inte EU bestämmer sig för att förbjuda snus.
För säkerhets skull kan jag smeta in utsidan med munsalva.