Pensionärer använder tjugofem procent av sin vakna tid till att söka. Påstås det. Med åtta timmars nattsömn (sommartid betydligt mindre dels för att klockan ställs fram, dels för att "skwåtatrast`n" för ett jäkla liv och väcker en redan halv fem) blir det ungefär fyra timmar per dag eller två månader per år av återstoden av ens dyrbara liv. Rätta mig inte om jag har fel. Försök att leva med det.
Så hemskt, tänker man då. Så hemskt med tanke på att den som bara fyllt sextiofem teoretiskt har niotusen ynka dagar kvar att leva. Om man tänker leva till nittio. Och det tänker man ju. Minst. “Jag tänker inte dö”, sa professor Marie Strømme på besök hos Skavlan. Då är vi två, sa jag till hunden som svarade med en uppmuntrande gäspning. Här ska lappas och lagas och bytas in till tidens ände.
Problemet är hjärnan. Den kan, så vitt Spaltens medicinska avdelning känner till, än så länge inte bytas ut. En tidsfråga naturligtvis. Någon Einstein är väl inte att räkna med. Einstein hade förövrigt en ovanligt liten hjärna för att vara man. Till professorernas besvikelse. Mer som en kvinnohjärna, komprimerad och effektiv, där ena halvan kokar köttsoppa medan den andra spränger atomer. En robothjärna i nedbrytbart material är väl vad man kan hoppas på. Å andra sidan kan ju den programmeras efter önskemål. Till dess gäller det att hålla hjärnvindlingarna öppna och motionera de små grå.
Och inga får så många goda (?) råd som 65-plussare vad gäller hjärn- och allehanda gymnastik. Du ska stå på ett ben medan du borstar tänderna och samtidigt räkna baklänges från hundra till ett på främmande språk. Inga små krav. Du ska promenera. Du ska läsa böcker. Du ska lära dig nya saker. Enkelt, eftersom du redan i morgon glömt vad du lärt dig i dag. Du ska äta hälsosamt. Du ska umgås. Du ska dansa, lyfta skrot och gå an. Man blir trött av sådant och det är bra. Hjärnan behöver mycket sömn för att stå ut med människan den bor i.
Nu ska vi inte bli ledsna över att så mycket av livets tredje akt går åt till att hitta borttappade kläder, en vinterkappa försvinner hur lätt som helst, förlagda nycklar och glasögon och guldet du gömt för inbrottstjuven. Det finns en högre tanke bakom detta. Att yngreäldre och medeläldre och äldreäldre, gamla finns inte längre, får ägna så mycket tid åt att söka i sina hem och i hjärnarkivet är helt enkelt en naturlig utveckling. En högre makts ingripande för att de ska få tiden och benen att gå, inte bara sitta och ha tråkigt, och hålla huvudet på skaft eller åtminstone på sparlåga. Den som har huvudet på skaft har huvudet på rätta stället, är smart och snabbtänkt. Den som har huvudet under armen står förhoppningsvis bland de första i vårdkön.
Söktid är kvalitetstid. För ärligt talat, vad skulle du annars göra med dom där fyra timmarna?