Snön lyser vit på fur och gran

Min värld har bytt färg. Till vitt! Nu lägger sig snön till ro och mer är på gång. Den här mörka tiden har blivit lite ljusare i tonen.

Världen byter färg utanför mitt fönster och vi kan nog vara säkra på att snöskottarsäsongen har börjat. Det är som det är, men nog är det bäst med snö vintertid, tycker Torbjörn Carlsson. (Arkivbild)

Världen byter färg utanför mitt fönster och vi kan nog vara säkra på att snöskottarsäsongen har börjat. Det är som det är, men nog är det bäst med snö vintertid, tycker Torbjörn Carlsson. (Arkivbild)

Foto: Magnus Strömsten

Krönika2022-12-09 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Älska vinter? Nej, egentligen inte. Jag är varken skoterentusiast eller särskilt ivrig skidåkare, men om det ändå är vinter så känns det bättre med snö. Det blir ljusare och på något sätt mer ombonat. 

Och det blir mer jobb. Jag tar de första spadtagen och eftersom jag inte är med snöslunga så handlar det om rätt tungt handarbete. Om inte snön är tung och blöt så klassar det väl in som hälsosam motion. Eller kanske inte de ergonomiskt bästa rörelserna som en sjukgymnast menade. Han har säkert rätt i det. Men jag skottar och trots allt finns det något lustfyllt och meditativt med det.

Folk har pratat om bristen på snö den senaste månaden. Jag har också gjort det. En del har suckat tungt och oroat sig. Helt i onödan förstås. Varenda norrbottning vet att förr eller senare kommer det snö. Som nu! Framåt april är det inte ovanligt att vi står där med närmare en meter snötäcke. Ibland mer. Det blir många spadtag på en vinter.

På torsdagen börjar det bli lite mer ihållande. Flingorna är små, men många och det snäggar rätt mycket när fransyskan drar ner mig mot Pite älven. Går förbi hemsjukvårdens lokaler i gamla hälsocentralen på Furunäset. Där står deras tjänstebilar på rad och behovet av carport har funnits länge. Att börja arbetspasset med att skotta och skrapa av bilen är aldrig ultimat. 

Nu är i alla fall en garagelänga på plats. Det är en bra början. Det här är trots allt människor, nästan alltid kvinnor, som året om oberoende av helger och väder måste serva kommunens brukare. Det är ett hedervärt jobb.

Som sagt, vi går på promenaden längs den idylliska Kärleksstigen. Kan man döpa en stig till något finare? Det är trivsamt och för en stund kan jag dämpa oron över de kommande elräkningarna. Det är skönt att vara pensionär, men det är betydligt mindre kulor som rullar in. Vi får hoppas att ett Norrlandsuppror kan sätta press på högern.

Läser Bonos tegelsten till memoarer, "Surrender". Jag har aldrig varit något stort fan av U2, men sångaren Bono har mycket att berätta. Inte minst om sin ständiga iver att försöka förändra saker till det bättre i den globala världen. Världsförbättraren! När jag läser får jag bilden av en rätt självupptagen och ytterst privilegierad man. Något som han själv verkar medveten om. Men hellre "förbättrare" än "försämrare" tänker jag.