Det händer konstiga saker på PT. Min kollega J känner sig glåmig efter sin föräldraledighet. Efter en vända till den lokala skönhetsbutiken återvänder hon därför med en flaska snigelsekret. Detta ska man tydligen använda kring ögonen för att få sin av stress svunna ungdom tillbaka. Mitt fåfänga försök att övertyga J om att hon är fin precis som hon är hjälper föga, hon förstår att jag i frågor om hudvård saknar relevant kompetens. Snigelslem för 11 960 spänn per liter är trots allt ett billigt pris att betala för evig ungdom.
Inom ramen för denna tidnings fikarumsdynamik vinner snigelslemmet snart viss acceptans. Värre blir det när undertecknad med lite finkulturell nonchalans påpekar att ett glas rödvin gifter sig väl med lite gregoriansk kyrkosång. Denna oskyldiga anmärkning förvandlade mig från normal till läbbig psykopat på tre röda. När så min 30-årsfyllande kollega, vi kan kalla honom J, kontrade med att inspelad valsång kan vara nog så meditativt när man ligger i badet blev vår gemensamma pariastatus total. Få personer torde i PT:s fikarums historia ha blivit så utskrattade som jag och J blev denna ödesdigra eftermiddag. Den normaliseringsprocess som omgärdat snigelsekretet gjorde sig icke besvär. Det blev förvisso valsång på J:s 30-årsfika, men det kom med ett högt pris. Vi är nu för evigt stämplade som weird.
Apropå psykopater så har den erotiska nutidsklassikern "50 Shades of Grey" gjort ett märkligt återintåg i delar av PT:s kollegium. Få torde väl vid det här laget ha missat vad denna sexuellt laddade thriller handlar om: rik miljardär träffar tjej som snart blir varse att sex och våld kan kombineras på både upprörande och upphetsande vis. Böckerna och de påföljande filmerna gjorde global jättesuccé för några år sedan och kan nog med fog sägas ha lett till en revolution vad gäller kvinnligt kodad erotica. Vilket behov denna franchise svarar mot på PT är ännu oklart, men när mina kollegor blir varse att jag varken läst böckerna eller sett filmerna blir det helhandspek och omedelbar hemläxa. Mitt underläge i spåren av kyrkosångshånet blir än värre då min kära flickvän sedan länge har en viss fäbless för "50 Shades" och därför med (sadistisk) glädje bänkar mig vid den första filmen.
Nu har min tredje kollega, vi kan kalla henne J, krävt mig på recension och uttryckt att denna veckans krönika lämpar sig mycket väl för ett sådant ändamål. Ni kan ju tänka er in i min sits. Tänk på grupptrycket. På den där dova, värkande känslan av att vilja tillhöra gruppen. Att vara en i gänget. Att efter min kyrkosångsvurpa återfå min status som cool. Addera därtill min kära flickväns förväntansfulla ögon som ser fram emot att läsa om hur mycket jag uppskattat denna miserabla smörja till film. Hur mitt beröm över det till infantilitet fadda skådespeleriet givit mig en ny syn på denna popkulturella series välförtjänta skräpstatus. Om hur den manliga huvudrollen, som för övrigt till utseendet är skrämmande lik min systers sambo, givit mig nya insikter i den krisande manlighetens sexuella drivkrafter. Och så vidare.
Ingen gillar en kritiker och i ljuset av dessa högt ställda förväntningar väljer jag därför att avstå bedömning. Min kollega J har redan givit mig i ny läxa att läsa ett kapitel ur boken. Det blir säkert mycket upplysande. Det är snart halloween. Kanske kan jag följa snigelspåret i detta kulturella porrträsk och där finna svaret på de mysterier som hemsöker denna märkliga del av PT:s fikarum. Det är aldrig tråkigt att jobba på tidning.