Det kanske är oförskämt att dissa andras upplevelser av barnprogram, men det skiter jag i. Måttet är rågat eller "råttet är mågat" som Luleåborna brukar säga.
Nyligen var det ännu en kvartskändis som grät ut och snart sagt varenda hel/halv/kvartskändisar har genom åren talat ut i media och snyftande hävdat att deras barndom förstördes av Storpotäten och andra figurer i surrealistiska "Vilse i pannkakan" som den fantasifulla Staffan Westerbergs skapade.
Kanske var generationen som var barn 1975, då Storpotäten gjorde entré, ovanligt lättskrämda, men hallå i kiosken, så jävla patetiskt. Jag har lättare att förstå högerpartistiska föräldrar som stördes av "vänstervridningen".
Jag kan vidare konstatera att det är uppenbart att Westerberg inte bara påverkat barndomen för dessa stackars barn. Det verkar ha slagit slint i vuxenlivet för rätt många av dessa figurer.
Nää, tröttsamt är vad det är. Inte fan går jag omkring och ältar Humle och Dumle (här kan vi snacka om scary stuff) och Anita och Televinken från min barndom. Då krävs det hårdare grejer än så.
Exempelvis Ingmar Bergmans dystra och ångestladdade svartvita dramer. Det var min uppväxt. Svältfödd som man var på film så slukade man även de bergmanska psykbrytrullarna när de visades på den enda tv-kanalen under min uppväxt. Ja, TV2 hade premiär i december 1969.
Jag minns fortfarande "Persona" med Bibi Andersson och Liv Ullman i huvudrollerna som skrämde skiten ur mig när jag såg den i tolvårsåldern. Ångesten låg så tät att den gick att skära. Det krävs en jävla massa potäter för att matcha det.
Jag medger att Storpotäten ser lite ruggig ut och kanske finns det någon i min generation som traumatiserats av Televinken. Som barn kan man skrämmas av oväntade saker.
Min dotter fick panik i mitten av 90-talet när hon hörde signaturmelodin till animerade tv-serien Dinosaurier och pappa Earl kom hemklampande och gastade "Honey, I'm home!" .
En ganska harmlös barnserie om dinosaurier som dotterns storebror älskade. Men inte dottern, hon flydde skrikande med händerna för öronen. Det krävdes rigida arrangemang så att sonen kunde titta med dottern på tryggt avstånd.
Men det är dags att alla som påstår sig ha fått barndomen "förstörd" av Staffan Westerberg ruskar av sig det påstådda traumat. Den egensinniga Westerberg, som fyllt 87 år, förtjänar lite cred.