Bara för att förekomma vill jag poängtera att det här inte är någon kritik mot mina före detta kollegor Gunnar och Ivar, som med kärlek till musiken har viljan att bland annat underhålla de som bor på äldreboenden. Inte heller någon kritik mot den oförliknelige Rufus, som vet hur man bänder och vrider på en ståbas.
Jag har inget emot något som helst instrument, inte ens Gudrun och hennes triangel. Den som undrar varför en Gudrun nämns får googla.
Jag är medveten om att folk i min ålder eller lite äldre normalt inte vårdas på boenden. De allra flesta på ett äldreboende är i livets slutskede. Det är ändstationen varifrån tågen har slutat gå. Då får man tugga i sig det som bjuds och det är fullt möjligt att inte en enda av dagens boende är intresserad av att höra ett Keith Richards-solo.
Men tiderna förändras. Det gör de alltid. Således tänker jag att dagens 75-åringar var i högstadieåldern när Stones slog igenom i början av 60-talet. Rätt många torde ha gillat det de hörde och kanske gör det än idag. Det är inte direkt ovanligt att den musik (förutom de rena pinsamheterna) vi gillade i tonåren hänger med i princip livet ut. Så är det i alla fall delvis för mig.
Så, om 15-20 år borde klientelet på våra äldreboende vara ganska annorlunda jämfört med idag. En jävla massa rockers som inte i första hand går igång på dragspel och fiol utan snarare längtar efter ett solo på elgitarren. Det känns logiskt, men kanske är det enkla svaret att när man väl fått en plats på slutstationen så är det inte så noga med musikvalen.
Jag hoppas då kunna ropa på rock'n'roll eller som en sista utväg vässkrika "Spela nå' bra, spela Creedence". Det sistnämnda ska inte ses som någon ironisk krumelur. John Fogertys låtkatalog går inte av för hackor. Glädjande nog har mister Fogerty nyligen fått tillbaka rättigheten till sin egen musik. Han blev rejält blåst i sin ungdom av en skojare till manager.
Men tillbaka till Keithan och grabbarna som jag fortfarande lyssnar relativt regelbundet på. Eller kanske mer sporadiskt, men när SVT Play före jul släppte den fyrdelade dokumentären om Stones så vaknade viss entusiasm igen. Den som ännu inte har sett bör givetvis göra det.
Med detta sagt är det väl tämligen troligt att musiken från 60- och 70-talet kommer att ha en given plats när det ska musiceras på våra äldreboenden. Därmed inget ont sagt om dragspel och fiol.