Gislaveds kommun ville förbjuda äldre på äldreboenden att dricka läsk annat än på storhelger, men efter en heroisk protestinsats från medborgaren Kim och lite täckning i Aftonbladet backar nu kommunen. Gott så, men reträtten skymmer ett mer allmänt problem.
Det är något med hela tonen i detta som stör en. Det där nedlåtande förmyndarskapet. Omyndigförklarandet. Kommunens kostchef som säger att ”den [läsken] tillför ingen kvalitet för våra äldre”. Och det är ju helt sant, sett till näringsvärde. Men det är heller inte på grund av näringsvärdet som jag äter lösviktsgodis, käkar glass med friterad banan och dricker fyra pilsner på en fredagskväll. Jag gör det för att det är gott och för att jag som vuxen människa är i min fulla rätt att själv bestämma vad som ger mig livskvalitet, oaktat om det är nyttigt eller ej. Och det är ju just det som stör mig i det här: att en kommun förbjuder vuxna människor att själva avgöra vad som ger dem livskvalitet. Det är inte ett kostproblem. Det är något mycket värre.
Det framträder än tydligare när sagda kostchef motiverar beslutet med att vi ska ”skilja på vardag och fest”. Det är alltså läsk vi pratar om, inte vodka martini. Visst hör man nästan mammas röst eka från barndomen? Visst känner man igen den där mästrande tonen, den där rodnande skammen när förmyndarskapets makt sliter illusionen av jämlikhet itu?
På samma sätt framträder nu rösten hos kostchefen på Gislaveds kommun, men nu är det inte barn hon pratar om. Hon talar om vuxna människor som har jobbat, slitit och lidit. Som har älskat och kämpat och skrattat. Som fött barn och utbildat sig och lärt sig. Som mött sorger och sjukdomar och förluster. Alltså människor som har levt och överlevt och som nu möter livets skymning med många års erfarenheter i ryggen. Vem är kostchefen i Gislaved att diktera vad som är livskvalitet för dem?
Våra äldre är inga barn. De är vuxna människor som blivit gamla. Det här barnspråket som folk i överordnad ställning använder om äldre människor förråder en flagrant brist på respekt.
Det är förjävligt att bli gammal. Vi vet alla vart det bär av från äldreboendet. Om någon som levt och som snart ska möta sitt slut kan finna tröst i ett glas läsk på en tisdag så bör vi gå dem till mötes. Om inte annat som en gest av respekt inför dem som kommit längre på vägen än vi.