Skåningar kan stå där i sina gulnade studentmössor och gapa om "Sköna maj välkommen till vår bygd igen". En annan får dra ner yllemössan och söka tröst i Bondepraktikan. "Maj blöt och kall, fyller bondens lada all". Måste erkänna att min solidaritet med bonden och korna, i detta ärende, är svag som nattgammal is. Tre, fyra blöta, kalla majdagar, fler prövningar tål den inte.
Här har inte "Vintern rasat ut bland våra fjällar". Vadå fjällar? Fjällar gör man på sommaren, om det råkar bli så pass sommar att man lyckas dra på sig en överdos sol. Förresten är det väldigt fort gjort eftersom solen tvärdrabbar huden medan pigmenten fortfarande ligger och trycker närmast skelettet.
Om det nu är fjäll, visskrivaren tänkt sig, så har jag inte heller några sådana omkring. Däremot rasar vintern på så gott den kan. Vaknar Valborgsmässoafton med en decimeter nyfallen blötsnö. Ge dig Kung Bore!
Majbrasan vill inte. På hundpromenaden hittar jag två män som tänt en korvbrasa under solparasollet. Iklädda våtdräkt som skydd mot de snöblandade regnet sitter dom där och grillar korv och skrattar! Snacka om att ha distans till ödet. Ute på isen, som ännu håller Fårösundets vågskvalp i herrans tukt och förmaning, står ett gäng svarta saker. Som pinnar står dom där. Liksom nerstuckna i isen. Liksom fastfrusna. Liksom. Vad är det där? frågar jag min allvetande granne. Storspovar, svarar han. Men dom står ju alldeles stilla, vad gör dom?, undrar den mindre vetande. Ingenting, säger grannen. Det finns inte mycket att göra nu. Dom väntar på våren. Stackarna. Dom lär få vänta. Tur att dom har värmeväxlare i fötterna. Det skulle jag också behöva, så ofta som hunden stannar för att revirpinka.
I mitten av mars gjorde jag en av många äventyrliga expeditioner till sonen som bosatt sig i Småland. I Bankeryd. En plats jag aldrig hört talas om förrän Göran Hägglund steg fram som Kristdemokraternas ståuppare. I Bankeryd lyste tussilagon gul i dikeskanten, snödropparna blommade, rosenbuskarna sköt nya skott och gräsmattorna grönskade.
Använd gärna bakre utgång, sa den förträffliga flygvärdinnan när jag en vecka senare landade på Kallax. Det var snö, det var snöstorm, det var grått, det var genomträngande kallt och en känsla av Nordkorea kom över mig.
Blev ni ledsna nu? Inte då. Det blir bättre. Kanske redan i dag. Och åtminstone en gång har jag älskat vår snöhöljda nord. Det var den 18 februari 2005. Hemkommen från Mexiko betraktade jag hänförd de tremeterhöga snökarmarna, de frostgnistrande träden och den knallblå himlen och jag tänkte att om ni, som stretar på där i värmen, i dammet, i torkan i den risiga låglandsdjungeln på Yucatánhalvön, fick se det här skulle ni falla i gråt. Så jäkla vackert!