Vardagsmotion a la tidningar har aldrig varit min grej. När jag läser artiklar med tips från andra i min bransch har jag alltid svårt att ta till mig det. Inte riktigt förstått motivationen till vardagsmotion.
Från mig får man sällan råd om att ta trappen i stället för hissen, eller att gå av en hållplats tidigare och ta en omväg med matkassarna. Förlåt, alla som slaviskt gör detta. Men vem ids gå av en hållplats tidigare? Sjukt tråkigt att gå i en trapp när man kan kliva in i en hiss och spegla sig, filosofera och trycka på knappar.
Det väl är klart att jag fattar att trappen stärker benen. Jag vet byggkillar som helt skippat hiss och traskat i flera månader i trappor – med stegräknare. Ja, men då blir det liksom lite sport av det!
.
- - - - - - - -
Då ser alla liksom lite lättade ut.
- - - - - - - -
.
Det är lite lustigt när jag i sällskap med andra styr mot hissen. Kommentarer om att ”man kanske borde ta hissen” blåser jag lätt av med att det ju faktiskt är mycket tråkigare att ouppvärmd få mjölksyra i en trapp (jo, det får jag alltid även om jag är vältränad!). Då ser alla liksom lite lättade ut, de slipper ansträngningen trots att de är i en hälsocoachs sällskap.
.
Detsamma gäller fika och andra godsaker. När jag glider in mot någon efterrätt på lunchrestaurangen sneglar alltid någon mot mig, ler, tar en kaka och suckar ”man kanske borde skippa den nu när du kommer”. ”Nej, varför det?” svarar jag. ”Kakor är ju gott.”
Många frågar också ”men får du äta sånt här?” ”För vem?” brukar jag svara.
Gud fader?
Eller kanske Paulo Roberto?
Jag får precis det jag vill, om jag vill. Det är det som är grejen. Att inte alltid säga ja, utan att ibland faktiskt välja bort.
Kanske har man redan fikat en gång eller så känner man att det som bjuds inte är tillräckligt gott för att vara värt det. Med ett medvetet val smakar fika godast. Inte när en torr-jäkla-kaka slinker ner och följs av tanken att det var onödigt.
.
- - - - - - - -
Det kommer alltid någon eftersläntrare
på rullskidor, i löparskor eller på cykel.
- - - - - - - -
.
Vi människor styr mot det som är roligt. Om det är tillräckligt roligt och tillfredställande kan vi till och med köpa att det krävs lite svett och att det gör lite ont.
Därför kan jag inte associera motion med trappor och busshållplatser och kånkade av matkassar.
För mig är det roligare än så. Att ta på mig bra kläder och ta en sparktur med en vän runt isen eller att gräva fram skrillorna är så mycket roligare och ger mycket mer. Eller varför inte gå eller jogga med stavar vid ett vattenbryn. Det är både motion och vardagsmotion i ett paket!
.
För mig kan vardagsmotion vara att gå eller jogga dit man ska på middag och skicka en ryggsäck med ombyte i bilen. Eller att cykla till jobbet, dit ska man ju varje dag. Det ger frisk luft, egen tid och kondition.
Min familj är kanske över den normalmotionerande, och ofta är det huggsexa vem som slipper köra bil. Det kommer alltid någon eftersläntrare på rullskidor, i löparskor eller på cykel. På något sätt känns det som att man sparar tid på att göra så i stället för att träna, duscha och sen åka iväg. Dessutom är det dubbelt så skönt att kura ihop sig i bilen på väg hem.
.
- - - - - - - -
Min version av vardagsmotion
är kanske lite mer hardcore.
- - - - - - - -
.
Min version av vardagsmotion kanske är lite mer hardcore, men jag hoppas att någon kan inspireras och hitta en ny fin rutin. Och även om jag väljer hiss i stället för trapp så vill jag understryka att trappor som redskap att träna i är helt fenomenala. Dessutom finns de mest överallt. I parker, hemmavid eller i garage. Byt om och hitta en trappa, så slipper du vardagsmotionera i högklackat, handväska och jeans.