Planen var egentligen att slipa trä och lacka i sommar hemma vid bryggan och allt gick till en början bra med värmepistolen och skrapjärnet. På min högra axel satt en liten vitklädd figur och applåderade. ”Bra jobbat min son”. Massiv ek är dock inget man skojar med när maskinen inte kommer åt och det skall handslipas. Så en rödklädd fan med bockfot och svans uppenbarade sig därför strax på andra axeln och föreslog med len silvertunga: ”Äh, skit i det där, släng ned några öl i kölsvinet och segla söderut!” Nu kan anden vara hur starkt som helst, köttet bestämmer. Så tjugo minuter senare passerade vi Tjuren, genade innanför Minan och satte kurs mot Västerbotten. Vem hade väl trott det …
Kinnbäcksfjärden innanför Piteå-Rönnskär är en pärla. Lite förbisedd bland båtfarare då den betraktas som grund och förrädisk. Dock finns massor av vatten mellan stenarna och fler nattvikar än man kan tro vid en första titt på sjökortet. Vi hälsar på hos Hedmans på Furuholmen. Jordenrutseglaren Sandvita ligger akterförtöjd vid bryggan och skeppare Lasse njuter av att umgås med sina barn, barnbarn och övriga släktingar han inte fått krama på nästan två år.
– Utan barndomens somrar härute hade man nog aldrig blivit seglare, säger Lasse med ett stort leende. Att han stormtrivs är uppenbart.
Tillbringar natten under bar himmel på durken. Det är något speciellt med vågors kluckande mot ett klinkbyggt skrov och jag sover det oskyldiga barnets sömn. Vaknar sedan tidigt och tar ett uppfriskande morgondopp. Eller så uppfriskande är det kanske inte när temperaturen på ekolodet visar 25 grader en meter under vattenytan, men härligt är det. Helt otroligt härligt.
Tolvåriga och miljömedvetna Svea – som vägrar köra utombordare om den inte är eldriven – är dock bekymrad och undrar om den här varma, torra sommaren är människans fel? Jag vet inte, svarar jag och berättar att det faktiskt hänt förr. Men Doggens överbyggnad skall i alla fall färdigställas. Nästa sommar kan mycket väl vara som fjolårets, om nu någon minns den.
Ohoj.