Läste att lokalvårdarna på näringsdepartementet har haft fest. De behövde summera arbetsveckan och planera inför höstens storstädning. Så de hyrde Grands festvåning och drog i sig drinkar för styvt 20 000 kronor.
Räkningen skickade de så klart till departementet som i sedvanlig ordning lät det allmänna betala.
Nej, jag skojar så klart. För den som jobbar på golvet finns inga bonusar, förmåner, fina viner eller trerättersmiddagar på representation. De ska vara jävligt tacksamma om chefen någon gång köper en bullängd till fredagsfikat.
Men för den som lämnat golvet och karriärklättrat öppnas svindlande utsikter. Det verkar finnas en inbyggd kultur som går ut på att så fort du kommit dig upp i livet så är det okej att ta för sig. Trots feta löner och fina förmåner så ses det som självklart att någon annan ska betala, det vill säga du och jag med våra skattepengar.
Näringsminister Annie Lööf (C) lever i den världen. Hon är 28 år och har Sveriges kanske högsta politikerlön, 150 000 kronor i månaden. Det är mer än vad statsminister Reinfeldt tjänar.
Trots lönen tycker hon uppenbarligen att när det ska anordnas supkalas så ska det allmänna stå för notan.
Att Annie Lööf anser att andra ska betala hennes sprit är förvisso illa, men än värre är de värden hon står för. Hon kallar det för "Värnamoliberalism", men hon hämtar uppenbarligen sitt tankegods från järnladyn Margret Thatcher och den stolliga författaren Ayn Rand.
Att kalla Rand för en betydande författare borde få larmklockorna att ringa även för centerpartister och det okritiska hyllandet av Thatcher visar på en häpnadsväckande historielöshet.
Trots alla myter lyckades Thatcher aldrig sänka arbetslösheten under sin regeringstid, men hon lyckades med en annan sak. När hon avgick hade Storbritannien backat till det fjärde mest ojämlika landet i OECD.
Det är dit Annie Lööf vill ta Sverige med sina Ayn Rand-drömmar och devota kärleksförklaringar till Thatcher. Lööfs största avtryck så här långt är hennes besatta längtan efter att få sänka de ungas ingångslöner med 20-25 procent.
Givetvis en katastrof för en ung människa med redan låg lön. Det ska ge fler ungdomar jobb är hennes tro och allt som inte dödar härdar som bekant.
Att Annie Lööf lyfter 150 000 kronor i månaden har hon inga problem med. Det är mer eller ungefär lika mycket som unga kommer att tjäna per år om vår festliga minister får som hon vill.
Det skålar vi på, Annie. Jag bjuder, som vanligt.
För mig representerar Annie Lööf det obehagliga sättet att se (ner) på andra människor. Hon är en del av det skrå av politiker och andra maktmänniskor som tar för sig en alldeles för stor del av den gemensamma köttgrytan. Medan de tuggar i sig de göttaste bitarna rapar de ur sig människofientliga floskler om sänkta löner och allehanda försämringar i trygghetssystemen.
Ett gäng fartblinda övermänniskor (se Ayn Rand) som saknar inlevelseförmåga att fatta hur det är att leva på marginalen. Tro mig, det finns väldigt många som gör det i det nya Sverige.
Annie Lööf är snart glömd. Problemet är att de klonade råttorna fylkas i bägge blocken.