Jag står i min vän Linneas kök och mitt i konversationen om jag brukar äta svartvinbärsgelé till kötträtter börjar plötsligt tårar trilla nerför min kind av storslagen saknad. Tiden har plötsligt spolats tillbaka till min barndoms varmaste vrå hemma i mormor och morfars hus i Notviken. Vid det uppdukade middagsbordet tillsammans med familjen, i doften av nylagad söndagsmat som ångar på spisen med just svartvinbärsgelén tätt intill. Där livet går behagligt långsamt och där inga prestationer förväntas. Där vi bara är i känslan av mellanrummet. I det där trygga, varma, vilsamma rummet som finns och där jag känner mig hållen av kärlek.
Rummet finns kvar, men har bytt skepnad. Och med tiden har jag upptäckt fler. Men att vara just där och tillsammans med dom har lämnat mjuka avtryck och jag tänker på hur viktigt det är att hitta och fortsätta vara på dom där platserna. Dom platserna där man kan känna sig omhändertagen och värdefull i att bara existera. Oavsett ålder. Men tanken på att det också är många barn som får växa upp utan tillgång till trygga rum är smärtsam att nudda vid. Vad blir konsekvenserna?
Idag finns det flera platser som jag älskar att besöka som ger mig samma uppfyllnad. Som i skogen med naturen, få vara nerbäddad på en välgörande behandling och väldigt ofta hemma hos de äldre generationerna. Som hos min förra granne Inga som då var 82 år och en helt ljuvlig kvinna. Jag knackade på, slog mig ner vid hennes köksbord och hon började i sin lugna takt genomföra ritualen med att brygga oss varsin kopp kokkaffe på spisen. Jag satt där i timmar, lyssnade och sippade på min kopp. Till berättelser om resor, husbyggen, kärleken till Åke och om hur mycket hon längtade efter sin egen begravning. Där ingenting var bråttom eller förväntades. Vi var två vänner som möttes. Och jag tänker att den upplevelsen är en gåva att vara med om och att ge vidare. Oavsett om man är förälder, vuxen med barn i närheten eller medmänniska. Att få förtroendet att skapa det trygga rummet för andra som finner det hos dig, men också utforska och hitta sina egna platser. Kanske finns det närmre än du är medveten om?
Jag tror att det är därför tårarna kom hemma hos min vän Linnéa. För det rummet är tryggt, osar av omtanke och jag vet att jag är välkommen precis som jag är. Något jag önskar att alla ska få uppleva och även kunna skapa för sig själv.