År 2012 upplevde jag sorg för första gången. Bottenlös, kall och nattsvart sorg. Den sortens sorg som river bort mattan under fötterna på en och skickar ner en i ett mörkt hål utan ljusstrimmor som avslöjar vägen ut. Jag var 21 år gammal och förlorade – från ingenstans och under svåra omständigheter – en familjemedlem.
.
Taggtråden i bröstkorgen. Ångesten som vaggade mig till sömns varje kväll och slog klorna i mig direkt jag vaknade. Verkligheten som förändrades för alltid. Overkligheten som tog vid. Frågorna, frågorna, frågorna.
Svaren jag letade i taken om nätterna, i asfalten på väg till skolan, i insidan av ögonlocken i duschen.
.
Att jag innan Den Stora Sorgen hade varit relativt förskonad från eländen i livet, gjorde att mitt första möte med den blev så enormt drabbande. Jag minns det fortfarande så starkt när jag på riktigt förstod: jag kommer tvingas uppleva det här igen. Flera gånger under min livstid.
Jag minns att jag googlade ”hur många sorger har man per liv?” och när internet bara kunde ge mig svaret ”många” bestämde jag mig själv för att det fick bli max åtta stycken. Mer skulle jag inte orka.
.
För två veckor sedan mötte jag Sorgen igen, i en bil på motorvägen på väg till ett möte strax utanför Stockholm. Först mejlet som nådde alla i bilen – om det akutinkallade personalmötet som skulle äga rum ögonblickligen. Strax därefter, telefonsamtalet till en av mina kollegor i baksätet. Och så minuterna, timmarna och åren som gick från ”jag tror att vi borde stanna bilen innan jag berättar, kör av där framme” till dess att vi stod stilla.
Jag hörde på tonläget att det var något allvarligt som hänt och minns hur jag hann tänka ”när vi stannar den här bilen så kommer Sorgen igen. Då kommer livet bli förändrat för alltid” när vi svängde av motorvägen för att ta emot beskedet.
.
Sorgen är inte vacker på något sätt. Den är äcklig, obegriplig och skoningslös. Men hur mycket vi än hatar den, så är den är en del av livet – många eller åtta gånger. När man försonas med det, så hittar man också ljusstrimman. Det lilla, lilla, lilla ljuset som brinner i sorgen.
.
- - - - - - - - - -
Sorgen är den enda som gör
att vi faktiskt FÖRSTÅR.
- - - - - - - - - -
.
Det enda fina med sorgen är att den river bort allt det där som inte räknas. Kläderna, håret, sminket och de där fullkomligt snedvridna föreställningarna om vad som är ”ett riktigt bekymmer”. Den klär av en allt och till slut står man där mittemot sin egen hudlösa spegelbild och kommer ihåg – med varje liten cell i kroppen – vad det är som räknas egentligen. Du kan läsa om det i inspirationsböcker eller känna en liten fläkt av det efter att du berörts av välregisserad film, men Sorgen är den enda som gör att vi faktiskt FÖRSTÅR. Vad som är viktigt på riktigt.
.
Till min vän Nicklas: jag älskar och saknar dig med varje cell i kroppen. Jag har sex stycken sorger och ett liv kvar. Sedan ses vi igen.