Medan jordnära svenskar försöker gräva cement svävar andra på moln. Långt ovan moln. Jag pratar naturligtvis om multidollarmiljardärerna och företagsprofilerna Richard Branson och Jeff Bezos som med dragna armbågar skrivit historia. Med nio dagars mellanrum blev de båda pionjärer inom kommersiella rymdresor när de med egenutvecklade farkoster tog varsin privatresa till rymden. Eller ja, det har blivit en del bråk kring vart gränsen för rymden e g e n t l i g e n går, men om det fanns ett delat förstapris har båda i princip blivit de första privata resenärerna i rymden. Kapplöpningen mot att kunna erbjuda privata rymdresor har växlats upp och läget är nu skarpt.
Rymden är häftig och den fascinerar. Det är något med det ofattbart stora och nästan outhärdligt avlägsna som både lockar och skrämmer. Rymden överträffar dikten i det att den överskrider gränserna för människans fantasi. Just därför är det kanske heller inte konstigt att de människor som flyger högst här på jorden siktar just dit - mot stjärnorna. Nu har Richard Branson och Jeff Bezos varit där i person. De är 2000-talets giganter, visionärer vars fantasi och förmåga överträffat deras barndoms sci-fi-drömmar. "Rymden är fantastisk och universum magnifikt. Jag vill att folk ska kunna se ut över vår vackra planet och sedan komma tillbaka och jobba hårt för att åstadkomma magi med att ta hand om den", sa Branson. Inte vet jag, men rymden tur- och retur låter som lite av en omväg om man söker motivation till att värna om den enda beboeliga planet vi känner till.
När världens supermakter tröttnade på rymdkapplöpningar tog företagen vid. Nu ska rymden demokratiseras, privatiseras och charterplaneras, allt i de stor drömmarnas och hållbarhetens tecken. Några hundra miljoner dollar för en biljett är väl ingen big deal om man råkar vara miljardär med barnasinnet kvar. Himlen tillhör dem – där är även Bibeln tydlig. Rymden är vår tids tempel och med tempel följer pengar, det är sedan gammalt. Folk svalt även när katedralerna byggdes.
Rymden är värd att drömma om. Den sätter gränserna för våra förmågor och drömmar. Kanske kommer något gott och stort ur miljardärernas barnsliga drömmar om att se jorden från ovan. Jag kan dock inte svära mig fri från en liten reflektion: ser de inte ganska små ut med sina drömmar, långt där uppe i skyn?