I dagar som dessa är det lätt att dra sig till minnes Tage Danielssons klassiska monolog om sannolikhet. Ja, barn, haverierna i kärnkraftverken i Japan har hänt förr. Om än inte där. Redan 1979 inträffade en partiell härdsmälta vid kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, USA.
Utsläppen blev relativt begränsade, men tjänade som varningsklocka för att problem vid ett kärnkraftverk sällan är som en promenad i parken. Sverige stod i begrepp att folkomrösta i kärnkraftfrågan och motståndarna skanderade "Vad ska väck / Barsebäck. /vad ska in / sol och vind".
Kärnkraftskramarna fnös och bagatelliserade Harrisburg. Det som hände där kunde minsann inte hända här. Tage Danielsson skrev ironiskt:
"Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den inte finns, fast bara lite".
Och som den underfundiga filosof Tage var så avslutade han sin monolog så här:
"Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände".
Sedan dess har vi lärt oss stava till Tjernobyl (1986) och dessvärre finns det en uppenbar risk att Fukushima blir lika ökänt som Hiroshima och Nagasaki. Under flera dagar har vi fått veta att det nog inte är så farligt, men det känns svårt att köpa det. Det är katastrofvarning i det tättbefolkade Japan och det är uppenbart att konsekvenserna kan bli mycket stora.
Men det är ju där. Här, i trygga Sverige, är det högst osannolikt att problem ska uppstå. I vart fall lovar alla som har tunga intressen i kärnkraftsindustrin det.
Själv är jag motståndare till kärnkraft. I vart fall
ytterst tveksam. Dels på grund av riskerna, dels för hur det utbrända kärnbränslet ska slutförvaras i 100 000 år. Samtidigt har jag (och givetvis många andra) de senaste två åren varit så hårt pressade av upptrissade elpriser på en skojarmarknad att kärnkraften nästan blivit sinnebilden av den heliga kraften.
Kom och stråla oss fria.
Det är, som sagt, bedrövligt i Japan just nu. När jag skriver det här på torsdagen har en ny jordbävning precis brakat loss och den kan följas av en tsunami. Samtidigt brottas myndigheterna med flera otyglade kärnkraftverk.
I det läget talar den heliga kejsaren Akihito till folket. Det är kanske inte läge för skämt, men jag konstaterar att kejsaren precis strålningsbehandlats för sin prostatacancer.
Och i skuggan av katastrofen i Japan kan Libyens despot, Gaddafi, i lugn och ro skjuta det folkliga upproret i sank. Världens ledare pratar om insatser, men av olika skäl pratas det så länge att i slutänden kommer det sannolikt att vara försent.
Jag lämnar det världsliga i dag för att fiska röding och dricka pilsner med mina homies. Visst blir det mycket trams och skoj, men när vi sitter där i vildmarksstugan framåt småtimmarna är jag säker på att det finns tid för lite allvar också. Blir det för allvarligt får jag väl berätta om den legendariske radioreportern Paul Muotka som i samband med en pimpeltävling på sjungande tornedalska frågade en fiskande kvinna:
"Ja ha, här sitter en kvinna. Har du fått nåt i hålet idag?" (ungefärligt citat).