För ett år sedan fyllde jag trettio och mådde inte helt toppen över det. Jag kommer ihåg när mina föräldrar var i samma ålder och de är ju mina föräldrar, alltså vuxen-vuxna personer, och därför kändes trettio så stort, så officiellt vuxet. Och tråkigt kanske. Så jag skrev en krönika om att vilja vara ung för evigt men nu känner jag något annat.
Aldrig förut har lärt mig så mycket, kommit till så många insikter eller på riktigt förstått vem jag vill vara, såhär ett år efter trettiostrecket.
Så, det här är vad jag har lärt mig det här året. Håll till godo.
.
Först och främst, det kostar jättemycket att flytta, även om du försöker göra en så billig flytt som möjligt. Det är alltid något viktigt som saknas, som en himla osthyvel eller stekspade, eller som i mitt fall: säng, bord, stolar, soffa, värme i elementen och en elementnyckel.
I flera veckor efter min flytt gick jag omkring med ångest och oro i kroppen, istället för att vara glad över mitt nya hem, och då berättade en kollega för mig att en flytt är lika traumatiskt för hjärnan som att genomgå en kris. Om det stämmer vågar jag inte sätta mig liv på, men med tanke på att jag sov ungefär en timma i stöten i början så är jag böjd att tro på det.
Det gör ont att flytta, ekonomiskt och själsligt, och jag kommer därför kunna göra det lite smartare framöver. Eller så flyttar jag helt enkelt aldrig igen. Har inte bestämt mig men det lutar åt det senare.
.
Och på tal om hem – försäkringar är tydligen något som man helt enkelt måste ha, även om det kostar skjortan och det känns som om man kastar bort pengar. Att säga att du inte har någon hemförsäkring är ungefär som att säga att du inte äger en elementnyckel. Folk blir helt enkelt otroligt chockade, bedrövade nästan.
Hemförsäkring är nämligen det viktigaste i livet! Viktigare än fred på jorden! Mat! Syre! Har du ingen hemförsäkring, finns du inte.
.
Ja, folk verkar tycka att man är ett pucko lite titt som tätt. Till exempel om du inte är vrålhungrig när det vankas lunch, om du helt enkelt hoppar över lunchen, eller bara äter något litet. Det irriterar folk så in i bomben. Mäh, är det där allt du ska äta, det där blir man ju inte mätt av, men det där såg torftigt ut, ska du inte gå och köpa något mer.
Nu när jag är trettio så vet jag att ångest blockar mina hungerkänslor. De kommer tillbaka och då äter jag som vanligt igen, men i perioder vänder sig hela magen ut och in av tanken på mat. Men folk verkar älska att analysera, inspektera och okänsligt kommentera andras matvanor och val – istället för att fråga hur du mår.
.
Sen kan du må dåligt under en väldigt lång period och tro att du ska dö för att det gör ont precis överallt i själen och det inte riktigt finns någon lycklig tillflyktsort, ingen tanke som riktigt lugnar. Men då är det bra att komma ihåg att ingen känsla är konstant, utan känslor kommer och går, både bra och dåliga.
Ibland håller de i sig längre, som när du separerar med någon under samma period som jobbet brinner och elementen i det nya hemmet inte har luftats sen 1927. Och ibland är de mer tillfälliga, som lyckoruset som sköljer över dig när det svarta vattnet sprutar ut från elementventilen, en lycka som tvärsnabbt blir till panik när du inser att det svarta vattnet inte kommer bort från de nymålade, vita listerna.
.
Du kan bli rädd för att vara ensam, men både rädsla och ensamhet är också bara just känslor.
Att vara lite själv, samla sina tankar, låta saker sjunka in och inte ha någon i närheten att prata med kan till och med vara livsviktigt. Annars riskerar du att skjuta upp på känslorna, köa dem till sämre perioder, och du kan helt plötsligt börja gråta i ett möte, tvingas nödljuga ihop något om allergier, för att sedan måsta upprätthålla den lögnen även om du inte alls är pollenkänslig.
.
Så, ett år äldre. En elementnyckel rikare och tre tusenlappar i hemförsäkring fattigare. Ett år där jag lärde mig att inte stressa över de bortflugna hungerkänslorna och fick förståelse för att det mesta endast är en del av en period, att inget egentligen är konstant. Ett år av insikter som om att vara själv är nyttigt istället för farligt och att inte vara rädd för något bara för att det gör ont.
.
Sist men verkligen inte minst vet jag nu exakt hur arg man kan, och får, bli på en medelåldersman på gymmet, om han inte lämnar dig ifred och fortsätter störa dig för att du under en sekund råkade ta hans himla springband.
Då kan du tillslut be honom och hans jävla viktbälte, att vänligen dra åt helvete. Det modet hade jag aldrig som tjugonågonting. Så välkommen, kära trettio plus. Det kommer att bli underbart!